Bokbinderiet

Fram till i slutet av 1800-talet var bokbinderi ett utpräglat hantverk. Konsten att binda böcker innebar flera arbetsmoment, olika sätt att binda och en stor variation för att dekorera böckerna.  

Skansens Bokbinderi visar en mindre verkstad på 1840-talet. Verkstaden bestod av ett rum med ett stort bord som är placerat vid fönstret för att få ljus. En öppen spis gav värme och ljus under den mörka tiden av året. Längs med väggarna hängde olika verktyg som användes i arbetet.  

Hantversskrån – från lärling till mästare 

Stadens hantverkare var organiserade i skrån och bara de som var medlemmar fick utföra hantverket. För att lära sig ett yrke kunde en pojke börja som lärling, för att efter några år avancera till gesäll.  

När gesällen var skicklig nog på sitt hantverk hade han möjlighet att bli mästare genom att utföra ett mästarprov som skulle godkännas av skrået. Mästaren hade hand om sina lärlingar och de kunde bo hos honom eller i verkstaden. I Bokbinderiet fungerade bordet även som sovplats för en eller två lärlingar. 

Så band man en bok 

I Sverige ökade läsandet under 1830- och 1840-talet och bokbindarna var verksamma med att binda in olika sorters litteratur. Pappersarken till en bok trycktes i ett boktryckeri innan de togs till bokbindaren som satte ihop dem. Bokbindaren började med att vika de tryckta pappersarken på hälften. Arken sorterades i häften och fästes i en press över natten för att bli plattare. Häftena sattes sedan ihop med nål och tråd, det kallades för häftning. Efter det skar man till arken och sammanfogade dem med bokens pärm.  

Det fanns olika sätt att formge en bok. Billigare underhållningslitteratur häftades ihop i enkla pappband, påkostade böcker fick skinnomslag med guldornament. Böcker klädda med tyg kallas för klotband ett ord som kommer från engelskans cloth (tyg). Försättsblad och omslag kunde marmoreras med lim och färg i så kallad klistermarmorering och en gles kam kunde användas för att skapa olika mönster. 

Ett förändrat hantverk 

Vid sekelskiftet 1900 blev bokupplagorna större och maskiner infördes i produktionen. I dag är bokbindarens hantverk mer eller mindre datoriserat. Däremot går det fortfarande att utbilda sig i traditionellt bokbinderihantverk.

Genom Bokbinderiet, där riktiga hantverkare kan visa och berätta om bokbindarkonsten, vill Skansen verka för att hantverkskunnandet och det immateriella kulturarvet bevaras.  

Inredningen skänktes till Nordiska museet 1892

I slutet av 1920-talet började Skansen planera för att bygga ett kvarter med byggnader från staden. Stockholms stad hade under samma period köpt in gamla fastigheter för att ge plats för nya större hus. Huset från Bondegatan 50 revs 1929 och skänktes till Skansen där det uppfördes på nytt 1935.  

Bokbinderiet ligger idag i Kryddkrämhandlarens hus som inrymmer flera verkstäder. Huset är timrat i två våningar och klätt med stående locklistpanel. Fasaden är målad med röd slamfärg och fönstersnickerierna är målade med linoljefärg i grått, fönsterbågarna i engelskt rött. Sadeltaket är klätt med torv. 

Inredningen i Bokbinderiet kommer från Henrik Wilhelm Palmérs verkstad som låg på Österlånggatan 23 i Stockholm. Palmér blev mästare 1854 och arbetade i sin verkstad fram till 1892 då inventarierna skänktes till Nordiska museet.