Helgonet Lucia i den kristna kalendern
Luciadagen har fått sitt namn efter helgonet Lucia från Syrakusa på Sicilien. Namnet Lucia är besläktat med latinets lux, som betyder ljus. Enligt legenden levde Lucia omkring år 300 och dog martyrdöden för sin kristna tro och för att hon gett mat åt de fattiga.
Under medeltiden, när Sverige var katolskt, fanns hennes minnesdag den 13 december i den kyrkliga kalendern. Efter reformationen på 1500-talet upphörde helgondyrkan, men Lucias namn levde kvar i kalendern.
Dagens svenska luciafirande är däremot inte en direkt fortsättning på firandet av helgonet, utan har också formats av folkliga seder från samma tid på året.
Lussenatten i bondesamhället
I äldre tid ansågs natten mellan den 12 och 13 december vara årets längsta. Föreställningen levde kvar även efter kalenderreformen 1753, då Sverige övergick till den gregorianska kalendern.
I bondesamhället var ljus och mörker laddade med symbolik. Enligt folktron var lussenatten farlig, eftersom övernaturliga krafter ansågs vara i rörelse. På vissa håll förknippades namnet Lucia också med Lucifer, djävulen. Att hålla sig vaken och vaka in morgonen var ett sätt att ta sig igenom den långa natten.
Fest, mat och utklädnad
Luciadagen markerade också höstens arbetsavslut och var på flera håll i västsverige en festdag som kallades Lusse långnatt, ibland Lille julafton. Det var inte ovanligt att den som kunde åt tre, sju eller elva frukostar. Under katolsk tid inleddes dessutom julfastan vid lucia, vilket gav anledning att äta ordentligt dessförinnan.
En av festens skämtsamma gestalter var lussebruden. Hon kunde vara klädd i halm eller rentav bestå av en halmdocka som man dansade med. Bygdens ungdomar klädde också ut sig till lussegubbar och lussebrudar och gick mellan gårdarna för att sjunga och be om mat och dryck. Det insamlade kunde gå till en gemensam fest eller delas med någon behövande. Dessa lussegångar var ofta högljudda och skämtsamma – långt från dagens stillsamma luciatåg.
Den vitklädda lucian
Vid sidan av bondesamhällets upptåg växte en annan sed fram i västsvenska högreståndsmiljöer. Det äldsta kända belägget för en vitklädd lucia som uppvaktar på morgonen är från 1764 på Horns i Västergötland. Hon hade änglavingar och bar ljusstakar i händerna.
Under 1700- och 1800-talen förekom morgonuppvaktningar där lucia väckte hushållet med kaffe och något att äta. Hon kom ensam eller med ett par följeslagare.
Seden spreds vidare, bland annat till universitetsstäderna. Vid de västsvenska studentnationerna i Uppsala och Lund var lucia en man, ofta utsågs den vackraste förstaårseleven – vid denna tid fanns inga kvinnliga studenter vid universiteten.
Den vita klädseln, ljusen och det röda bandet har också fått kristna symboltolkningar. Det röda bandet runt midjan har exempelvis tolkats som en symbol för blodet som helgonet offrade för sin tro. Det är däremot en tolkning av dräkten, snarare än en förklaring till hela luciatraditionens ursprung.
Ett sjungande luciatåg
Med tiden växte lucias följe och utökades med tärnor och stjärngossar. Stjärngossarna hade tidigare uppträtt i så kallade stjärngossespel som de tre vise männen i julupptåg på annandagen och trettondagen.
Sångtraditionen har bland annat rötter i högreståndsmiljöer och i universitetens och realskolornas körer i anslutning till julfirandet. Under 1900-talet spreds luciatraditionen till hem, skolor, föreningar och kyrkor. Det var dock luciatävlingen som arrangerades av Stockholms Dagblad år 1928 som hjälpte till att sprida firandet över hela landet. Lucia blev en offentlig gestalt som kunde röstas fram och föras genom staden i procession.
Även musiken berättar om traditionens många influenser. Melodin till den välkända luciasången kommer från den italienska sången Santa Lucia, medan de svenska texter vi förknippar med firandet tillkom under 1920-talet.
