Älvrosgården

Älvrosgården är Skansens nordligaste gård och utgörs av flera byggnader som alla har olika funktioner. På gården finns bland annat bostadshus för familjen, byggnader för djuren, flera förråd och en bagarstuga.

I början av 1800-talet var Sverige ett bondesamhälle och de allra flesta bodde på landsbygden. Livet i Älvrosgården präglades av självhushållning och familjen producerade själva det som behövdes för det dagliga livet: mat, kläder, husgeråd och redskap. Det som inte kunde tillverkas på gården, som salt, kaffe och fina tyger, bytte man till sig eller köpte på marknaden. 

Huvudbyggnaden, som kallas för boningshuset, berättar om livet på 1830-talet då Anders Hindriksson och Ingeborg Zachrisdotter bodde på gården med sin familj. 

Boskapsskötsel och livet med säsongerna 

I Älvros socken var boskapsskötsel den viktigaste sysselsättningen. Under sommaren flyttades kor och getter till fäboden där djuren kunde beta. Unga kvinnor anställdes för att följa med djuren, skydda dem från rovdjur och tillverka smör och ost av deras mjölk. 

Fäbodvallarna fyllde en viktig roll för bondgårdarna. I de skogsrika delarna av landet där fäbodar användes var betesmarkerna vanligen mindre. För att djuren skulle klara vintern behövde gräset som skördades runt gården sparas, samtidigt var det nödvändigt att djuren fick äta upp sig under sommaren. Det löste man genom att låta djuren tillbringa sommaren vid fäbodarna, en bit ifrån byn. 

På gården innebar sommarmånaderna långa arbetsdagar utomhus. På vintern samlades gårdens folk i boningshusets vardagsstuga, som användes både för matlagning, arbete och som sovplats. Under vinterhalvåret, när dagarna var korta, gav elden i vardagsstugan ljus och värme. Mittemot vardagsstugan ligger helgdagsstugan, bostadens andra rum, som bara användes till festligare tillfällen som jul och bröllop.

Nationalromantik och flytten till Skansen 

Under det sena 1800-talet fanns nationalromantiska strömningar och landskapet Härjedalen sågs som en symbol för “den fria bonden”. Av den anledningen ville Skansens grundare Artur Hazelius att en gård från Härjedalen skulle flyttas till Skansen.

År 1895 fick han höra talas om boningshuset från Älvros socken. Älvrosgården ägdes då av skogsbolaget Bergvik Ala som planerade att riva huset och bygga ett stall av timret. Istället skänktes det till Skansen och 1915 – 1916 kunde Älvrosgården byggas upp på nytt. 

Byggnader från 1400-talet och framåt 

Älvrosgården består av flera äldre byggnader som visar på olika knuttimringstekniker, där formen på knutarna varierar. Taken är täckta med trä, så kallade vedtak. Älvrosgårdens boningshus är en parstuga med två större rum som sammanlänkats genom en kammare.

Loftboden, som tros vara från 1666, är en byggnad i två våningar. Bottenvåningen användes till förvaring av mat och redskap och på övervåningen fanns sovrum för gårdens vuxna ungdomar.

Gårdens dyrbaraste ägodelar, som spannmål, nästa års utsäde samt skinn och andra produkter som kunde säljas, förvarades i härbret (ett mindre förråd som står på stolpar). För att skyddas mot eld ligger härbret en bit från de andra byggnaderna. Härbrets trä har genom dendrokronologisk undersökning daterats till 1477–1478.