Motjärn på Skansen
Spara som favorit

Motjärnsgruvan

Gruvnäring på 1700-talet är ingen ofarlig syssla. Mycket kan gå snett i dagbrottet. Tillmakningen går fel, sprängsten från bergssidan rasar ner över gruvhjonen.

Motjärnsgruvan visar ett dagbrott från 1720-talet där man utvinner järn eller koppar. Gruvan visar hur man kommer åt malmen genom att spräcka sönder berget med hjälp av eldar som hettar upp det. Tillvägagångsättet kallas tillmakning och är den dominerande brytningstekniken under 1700-talet. 

Den här gruvan är uppbyggd för barnverksamhet. Vinscharna med sina hinkar är i fel skala och skulle inte ha behövts i ett dagbrott av den här storleken. 

Gruvpigan

Det är inte bara gruvdrängar som arbetar i gruvan, här finns också gruvpigor.  Med hjälp av olycksstatistik från tiden kan man se att kvinnor fram till 1840-talet utgör 40 - 50 % av arbetsstyrkan. Det är hustrur som arbetar tillsammans med sina män, änkor tillsammans med sina söner, pigor med drängar anställda av samma arbetsgivare. Det är inte bara de mindre bemedlade gruvarbetarhustrurna som arbetar i gruvorna utan även gruvfogdar och hemmansbrukares hustrur. 

Förutom att delta i det huvudsakliga gruvarbetet deltar kvinnorna också i andra arbeten som mullplockning och malmvaskning ovan jord. 

Gruvpigornas arbetsinsatser anses likvärdiga männens och dagsverkslönerna är istället graderade efter årstid och arbetsförmåga. Lönen betalas inte ut till enskilda gruvhjon utan till varje enskilt hushåll. Av de kvinnliga gruvhjonen är det därför oftast bara änkor som får lönen direkt av gruvägaren.

Att kvinnor används i det direkta gruvarbetet på 1700-talet tycks vara brist på manlig arbetskraft. De flesta gruvorna bryts endast under en kortare tid av året men då desto intensivare med en stor arbetsstyrka.

Gruvpigorna försvinner som arbetskraft på 1860-talet förutom i de mindre bergsmansägda gruvorna. Det är befolkningsökningen från mitten av 1800-talet som leder till en ökad tillgång på manlig arbetskraft. När också tekniska förändringar av gruvhanteringen gör att gruvan kan brukas året runt blir männen heltidsanställda yrkesarbetare medan kvinnorna i allt större utsträckning sköter hemarbetet.

Barnen

Vad gör de små barnen när far och mor arbetar i gruvan? Under 1700-talet är det inte ovanligt att föräldrarna tar med sina barn till arbetet i gruvan. Barnen hjälper till så gott de kan med att plocka eller vaska småmalm.

Gruvmagi

Arbete med att utvinna malm har alltid varit mytomspunnet.  I berg och grottor finns en härskare som gruvarbetare håller med yttersta respekt, gruvrået eller gruvfrun som hon också kallas. Hon är både fruktad och respekterad av de arbetare som vistas i gruvbrott.

Gruvrået är likt andra väsen mångtydig då hon både kan hjälpa och stjälpa de som huserar hemma hos henne. Visar man henne respekt så hjälper hon arbetarna med att finna eftertraktad järnmalm men skriker, visslar, kastar sten eller svär gruvrået nere i gruvan kan det få ödesdigra konsekvenser. Säkra gångar kan rasa, ljuset kan slockna eller att så går man vilse nere i mörkret.

Man ska visa berget och gruvrået respekt och man offrar till henne, en mycket uppskattad gåva kan vara en ny klänning.

Gruvråets gestalt är en lång elegant dam iklädd en grå klänning. Hon är mycket vacker att titta på men är likblek. Hon kan också visa sig som en trollkäring, ett djur, en gråskäggig gubbe eller en fladdermus. Hon är till skillnad från sina andra släktingar skogsrået eller sjörået föga intresserad av att förföra män. Hon dras till ensamheten och det ändlösa mörkret i bergets rötter.

Bergsmansgården


1720-1820


Hus A - Ö

Upp