I
Sverige finns tre vilda ormarter och däribland snoken som går upp till södra
Norrland. På Gotland och Lilla Karlsö finns gotlandssnok, en underart till
vanlig snok. Gotlandssnoken är mindre. Den har ofta orange eller röda
nackfläckar, eller saknar nackfläckarna helt.
Utseende
& biologi
Snoken
blir längre än huggormen. En riktigt stor snok kan bli 130 centimeter lång och
väga 2,5 kilo. Den simmar bra och trivs nära vatten. Om snoken blir skrämd kan
den lägga sig på rygg och spela död med tungan hängande utanför munnen. Den kan
också spruta ut illaluktande kladd från analöppningen för att skrämma bort en
fiende. Får man det på kläderna är det svårt att bli av med lukten.
Fiskar,
grodor, paddor, sorkar och möss bör nog vara lite rädda för jagande snokar. De
kan lätt bli snokmat och snoken sväljer dem hela. Andra ormar tål inte giftet i
paddors skinn, men snoken äter gärna paddor. Snokar har inte gifttänder som
huggormar men kan bedöva sitt byte med giftigt spott. Giftspottet kan inte
tränga in i vår hud, så snokar är inget för oss att vara rädda för.
Snokar är ofta svarta och det kan huggormar också vara, men snoken har ett
litet huvud, inte stort och trekantigt som huggormen. Dessutom har snoken ofta gulvita
nackfläckar, det har inte huggormen. Snokens huvud har stora fjäll och kroppen
är jämnt avsmalnande mot svansspetsen. Pupillerna är stora och runda.
Snokar går i vinterdvala djupt nere i marken. Den söker sig ner under tjälen i
sorkhål eller stenrösen. Snokar är växelvarma, vilket innebär att deras
kroppstemperatur följer luftens och markens temperatur.
I maj kommer snokarna ut ur sin vinterdvala. De samlas i stora flockar på något
soligt ställe. Snokhonan lockar till sig hanar genom att lukta fränt och gott!
Flera hanar kämpar om att få para sig med henne. På sensommaren lägger honan 15–30
ägg i en gödselstack eller något annat varmt ställe. Äggen ser ut som fågelägg,
men är mjuka. När äggen kläckts får ungarna klara sig själva. Honan lägger ägg
varje år.
Ormar byter skinn för att kunna växa – snokar gör det flera gånger per år. På
det här viset blir de även av med parasiter på kroppen.
Snoken
& människan
Snokar har
ofta levt nära människan. De har gärna lagt sina ägg i gödselstackar vid
bondgårdar. Precis som alla ormar är snoken fridlyst, men många
snokar dödas ändå för att människor som är rädda för ormar slår ihjäl dem. Men snoken behöver man
inte vara rädd för och det är heller inte tillåtet att döda ormar i Sverige. Däremot
kan det vara bra att lära sig skilja på snokar och huggormar, eftersom att de
kan vara rätt lika varandra.
Andra
snokar blir överkörda av bilar när de försöker passera vägar. När mindre
jordbruk läggs ner och gödselstackarna omges av betongmurar, försvinner många
av de platser där snokar tidigare lade sina ägg. Idag försöker vi att hjälpa
snoken genom att skapa eller skydda bra övervintringsplatser. Genom tunnlar
under vägar kan snokar och andra reptiler och groddjur passera utan att bli
överkörda.
Trivs
snoken så visar det att miljön är frisk och rik. Snoken har en viktig roll i
naturens genom att den äter många smådjur och själv blir uppäten av ormvråkar
och andra fåglar eller däggdjur.