Stenstugan

Under 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigare länder. Befolkningen växte, men gårdar och arbeten räckte inte till alla. Mer än en miljon människor emigrerade till Amerika, andra försökte klara sig kvar på hemmaplan. Innan det moderna välfärdssamhället fanns inget fungerande socialt skyddsnät för den som stod utan arbete och bostad.

För många var ett enkelt hus på någon annans mark ett bättre alternativ än fattighuset, där man fick en bädd i en sovsal men liten möjlighet att styra över sitt eget liv. På byarnas utmarker växte det fram små backstugor, enkla bostäder där de allra fattigaste levde. Stugan kunde ägas av den som bodde där, men marken hyrdes för pengar eller dagsverken och ofta utan någon egentlig besittningsrätt.

Ett hem för de allra fattigaste

Nedgrävda bostäder återfinns långt tillbaka i historien. Just dessa backstugor och stenstugor blev vanligare först under 1800-talet, när fattiga i södra Sverige i större utsträckning började lösa sin bostadslöshet genom att själva bygga enkla hus i sluttningar – ett tillfälligt verk snarare än en tydlig hustyp.

Stenstugan på Skansen representerar en boendeform för människor i extrem fattigdom: äldre som inte längre orkade arbeta, personer med funktionsnedsättning och andra som hamnat utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Den som saknade både arbete och bostad kunde bli rotehjon som skickades runt mellan gårdar, utnyttjas som billig arbetskraft eller tvångsrekryteras som soldat. En del kunde försörja sig med små hantverk, till exempel att fläta halmsitsar till stolar. Föräldralösa barn kunde auktioneras ut till den som tog emot dem för lägst ersättning, något som ofta innebar hårt arbete och dålig omsorg. Mot den bakgrunden framstod även en mycket enkel bostad som ett sätt att behålla lite mer kontroll över sitt eget liv.

Möblerna var få, slitna och enkla. Tillhörigheterna lappades och lagades flera gånger. De flesta obesuttna hade inga djur, men ibland kunde en höna eller två bidra med ägg. Utanför dörren kunde det finnas en liten odling med exempelvis några potatisplantor och grönkål som kunde skördas långt in på hösten.

När Stenstugan byggdes på Skansen

Stenstugan uppfördes på Skansen 1891, som ett av parkens allra första hus och även bland de första att byggas direkt på plats. Skansens grundare Artur Hazelius ville bevara vad man då uppfattade som ett viktigt steg i utvecklingen från enklare till mer avancerade bostäder. Mycket förarbete lades ned för att dokumentera och gestalta livet för en obesutten person. Man samlade bland annat in den verklige backstugusittaren Höka-Jaens enkla ägodelar, där ett slitet smedstäd som han haft inomhus blev särskilt uppmärksammat.

Antalet torp och backstugor nådde sin höjdpunkt på 1860-talet. När den tid som Stenstugan gestaltar, runt 1890, var inne hade sten- och jordstugor redan börjat bli mer ovanliga. I början av 1900-talet förlorade den ursprungliga idén Stenstugan på Skansen sin betydelse. Det ledde till att delar av inredningen förstördes eller delades upp, men där vissa föremål (ibland som fragment) finns kvar i Nordiska museets samlingar. På 1970-talet lyfte Skansen åter berättelsen om ”landsbygdsproletariatet” i Stenstugan, med ny inredning och lagningar, innan huset åter stod stängt under en längre period.

2025 öppnade Stenstugan igen, nu som en miljö för gäster att upptäcka på egen hand. Inredningen har inspirerats av en akvarell av Wendela Andersson-Falck från 1891.

Fördjupning om byggnadsskick

Den typ av byggnad som Stenstugan representerar kallas gaveljordsstuga. Den är delvis nedgrävd i marken: först grävde man sig in i en backsluttning och murade en kraftig stenvägg mot slänten för att hålla jorden på plats. Sedan byggdes tre fristående väggar som täcktes av ett enkelt tak i material fanns att hämta i närmiljön.

I många stenstugor i Blekinge fanns också en sättugn för uppvärmning, men den saknas i Skansens stuga.