Linberedningsverket

Lin och ull var under flera hundra års tid de viktigaste textila produkterna i Sverige. Av lin kunde man framställa linnetråd som sedan vävdes till linnetyg. Tyget var slitstarkt och användes till allt från särkar, skjortor, lakan, segel till fina damastdukar. Hälsingland var det landskap som tillverkade mest lin, här tog man tidigt till sig av ny teknik och insåg att det var lönsamt.

Från frö till garn

När linet hade gått i frö var det dags att skörda. Växten rycktes upp med roten, det kallades för att riva eller rycka lin. Linet torkades och därefter repades frökapslarna av, ibland användes de till nästa års sådd. För att få loss linets fiber behövde det rötas, vilket är en slags förruttnelseprocess där veden som håller linfibrerna löses upp. Rötningen kunde ske genom att linet lades på marken eller sänktes ner i vatten.

Olika metoder påverkade linets färg, rötning i vatten gav en ljusare färg än landrötning. Efter rötningen torkades linet för att kunna bråkas. I bråkan bröts stråets hårda kärna utan att fibrerna gick av. Nästa steg i processen var skäktningen, då de vedartade delarna slogs av med en skäktkniv. Det sista momentet var häckling där linet drogs över en häckla med vassa metallpiggar. Man började med den grövsta häcklan för att avsluta med den finaste. I häcklingen fastnade de kortare fibrerna i häcklan och de längre fibrerna blev de som man kunde spinna fint garn av. Även de kortare fibrerna togs tillvara på för att spinna grövre garn.

Vattenkraftens intåg

Linberedningen var ett tungt, manuellt arbete och redan på 1700-talet försökte man förenkla det genom mekanisering. Idén till ett vattendrivet hjul för bråkning av lin kom från prästen, läkaren och hembygdsforskaren Johan Broman. Hans idé spreds och under 1800-talet anlades många linberedningsverk runtom i Hälsingland – nu kunde man alltså bråka och skäkta linet med hjälp av teknik som drevs av vattenkraft.

Hösten var den årstid som dammarna hade tillräckligt med vatten för att vattenhjulet skulle kunna köras. Med hjälp av en lucka kunde man reglera vattentillförseln och hjulets hastighet. På nedervåningen i Skansens linberedningsverk bråkades linet med hjälp av en stor klubba som bultade linet mot en slät sten, när klubban lyftes upp gällde det att snabbt flytta linet.

På linberedningsverkets övervåning fanns två skäkthjul med raka knivar där två kvinnor kunde arbeta vid varje hjul samtidigt. Vattenhjulet drev både klubban och skäkten. Arbetet med att bråka och skäkta linet krävde stor skicklighet och det var ett farligt arbete där händerna lätt kunde komma i kläm. Det var dessutom väldigt dammigt och påfrestande för lungorna.

Intresset för lin genom åren

Från mitten av 1800-talet blev linet utkonkurrerat av importerat bomull och under 1900-talet kom syntettyger. På senare år har intresset för lin och linne ökat igen, bland annat har Hemslöjden med sitt projekt 1 kvm lin verkat för att sprida kunskap och intresse.

När Skansen fick ett linberedningsverk

Linberedningsverket på Skansen ägdes ursprungligen av tre bönder i Forsa socken, det var vanligt att några bönder slog sig samman och uppförde ett linberedningsverk för eget bruk men också för andra att använda mot en avgift. Linberedningsverket från Forsa skänktes till Skansen 1918, samma år flyttades byggnaden och uppfördes på området. 1943 flyttades det från sin första placering nära renberget, för att läggas i anslutning till den då nyuppförda Delsbogården.

Fördjupning om byggnadsskick

Linberedningsverket är en knuttimrad byggnad i två våningar med vedtak av trä. Den övre våningen skjuter ut över ena gaveln och bildar ett tak över det stora vattenhjulet.