År 1876 lämnar Alexander Bell in sin epokgörande patentansökan om ett telefonsystem. Då finns redan ett världsomspännande telekommunikationssystem, telegrafen, som används för att skicka skriftliga meddelanden. Telefonen är avsedd för muntlig kontakt och att användas lokalt.
Telegrafindustrin underskattar till en början telefonens möjligheter. Det statliga Telegrafverket skriver till regeringen 1877 att en nackdel är att telefonen inte kan användas för skriftliga meddelanden. Telefonen uppfattas alltså inte som en konkurrent. Många telegrafstationer förses med telefonlinjer till de största kunderna, så att man kan ringa upp så fort de fått ett telegram.
År 1880 öppnar Sveriges första telefonstation i Stockholm. Inom fem år finns det 50 lokala telefonnät, och inom tio år har antalet ökat till 400. De flesta telefonnät ägs av abonnenterna själva i form av kooperativa föreningar men i några större städer ägs näten av privata aktiebolag. De som har möjlighet att utnyttja den nya uppfinningen är främst affärsmän, företagare och myndigheter.
Det råder intensiv konkurrens på telefonmarknaden kring sekelskiftet. Det pressar priserna på både abonnemang och samtal. Resultatet blir att Sverige snart är Europas telefontätaste land. Det är ändå kostsamt att använda telegrafen och telefonen för gemene man. Abonnenter vid små stationer på landsbygden får själva bekosta lokala ledningar och löner till växeltelefonister.
Telegrafverket får i praktiken monopol på verksamheten. Under 1930-talet utjämnas telefonavgifterna mellan stad och land. Från år 1918 och fram till 1980-talet är Telegrafverket, från 1953 Televerket, ensam aktör på marknaden. Också nya former för telekommunikation som telex, telefax och olika former av datakommunikation, byggs upp i Televerkets regi.