Sparad som favorit Spara som favorit

Spår av tomten

Lyssna på berättelser och leta spår av tomten bland hus och gårdar. Skanna QR-koderna och hör historier om hur tomten levt sida vid sida med människor och djur i åratal.

Hela Skansen

De här aktiviteterna pågår inte bara på en plats på Skansen, läs igenom programmet för att ta del av allt det kan erbjuda.

Läs mer ›

Tider

Idag 30/11 10:00 - 15:00
ons 1/12 10:00 - 15:00
tor 2/12 10:00 - 15:00
fre 3/12 10:00 - 16:00
lör 4/12 10:00 - 16:00
Visa alla tider ›

Ljudvandring för stora och små

Spår av tomten är en ljudvandring som barn och vuxna kan göra tillsammans. En vandring där ni på egen hand går runt bland hus och gårdar för att leta spår av tomten. Gå hela turen eller besök några av husen.

Följ tomtesymbolen på kartan för att hitta till nästa spår.

Skomakeriet - Introduktion

Spår av tomten är en vandring som barn och vuxna kan göra tillsammans. En vandring där ni på egen hand går runt bland hus och gårdar för att leta spår av tomten. Ni kan välja att gå hela turen eller bara besöka några av husen.

Ni känner väl den gamle gårdstomten? Han är inte större till växten än ett barn fast han är fullvuxen. Han bor på tomten, markområdet runt gården. Därav namnet gårdstomte.

Att ha en tomte på gården betyder lycka och välgång. Tomten är den som håller ordning på gården och han bryr sig särskilt om barnen och djuren.

Gårdstomten har grå kläder men hans luva är röd. För det mesta är tomten osynlig, men ibland kan man få se honom. Oftast är det bara en snabb skymt i kvällsdunklet på logen, stallet eller fähuset. Om ni får se tomten är det bäst att ni är tysta och inte låtsas om det. För annars vet man aldrig vad som kan hända.

Man ska vara snäll mot sin tomte. Särskilt till jul vill tomten ha lön för sitt arbete. Helst vill han ha gröt. Man får inte glömma att lägga i en stor klick smör i gröten, för det tycket tomten särskilt mycket om.

Läs berättelsen

Boktryckarbostaden

Innan tomten blev julklappsutdelare var det julbocken som skötte den sysslan. Här på boktryckargården kan du titta in i Boktryckarbostadens köksfönster till höger på gården.

Så här kunde det ha sett ut hemma hos Petter och Lotta i Elsa Beskows sagobok om tanterna Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, samt Farbror Blå.

I boken om Petter och Lottas Jul blev barnen rädda för julbocken, trots att de fick paket. Många barn visste att de inte hade varit snälla. För vem kan vara det jämt? Kanske kände de en oro över vad som skulle hända. Skulle bocken stånga dem med sina horn? Och vem var egentligen bocken?

Här kan du få en ledtråd ur en liten julvisa:
Se nu är ju allting klart, klart, klart
Barnen rusar in med fart, fart, fart
Vem står där i pappas rock?
Jo, det är vår julebock
Han har säkert klappar

Läs berättelsen

Delsbogården

Delsbogården är en stor och fin gård. Här borde de ha en tomte. Ser du lyktan ovanför porten? Kanske är det tomten som bor där.

Gå in genom porten och titta in i stallet precis till vänster. Här finns ingen häst just nu, men visst ser det ut som att någon bor här? Halm och hö, och en hink med vatten finns det i alla fall. Ser du något mer?

När du ser en häst här på Skansen, titta då lite extra på manen. Är den flätad så är det säkert tomten som har gjort hästen julfin.

Läs berättelsen

Delsbogården – Tomten och den snåle bonden

Det var en gång en mycket välbärgad gård. Många sa att de vad rika för att de hade en tomte. Andra sa att det var för att bonden var så snål. Folk och fä fick bara så mycket mat att de orkade arbeta, och knappt det.

På gården fanns en häst som började bli gammal och den orkade inte arbeta lika mycket som förr. Bonden menade att om man inte orkar arbeta så behöver man inte heller äta. Och det enda han gav hästen var några halmstrån.

Det här såg tomten, och det tyckte han inte om. Han hade ju känt hästen ända sedan han var ett litet föl. Och tyckte att om han hade arbetat och slitit ett helt liv, så kan man väl få äta sig mätt även när man blir gammal?

När tomten kom ut till stallet på kvällen och såg de ynkliga halmstråna så blev han upprörd. Han klättrade upp på höloftet och hämtade ner ett stort fång hö och gav till hästen.

Men när bonden kom ut till stallet morgonen därpå och såg hur mycket hö hästen hade så blev han upprörd. ”Så här kan vi inte ha det” tänkte han, tog höet och klättrade upp på loftet igen.

Och när tomten kom på kvällen, såg den hungriga hästen och den tomma krubban så blev han upprörd. ”Så här kan vi verkligen inte ha det” tänkte han, klättrade upp på loftet och hämtade ner ett stort fång hö till hästen.

Så här fortsatte det. Dag efter dag. Tomten bar ner hö och bonden bar upp. Ända tills den dag då bonden kom till stallet och hästen var borta. Han kunde inte förstå vad som hade hänt.

Plötsligt hörde han ett fasligt liv från höloftet. Och när han klättrar upp för stegen, vad får han se? Jo – där står den gamle hästen och mumsar och smaskar på hö i hästarna paradis. Hur tomten hade fått upp hästen för stegen, det är det ingen som vet. Men det blev dyrt för bonden som var tvungen att anlita fyra stora drängar för att kunna få ner hästen därifrån.

Och den snåle bonden fick nog lära sig att ta väl hand om sina gamla trotjänare.

Läs sagan

Fäboden

Du är nu vid fäboden, som är ett slags sommarställe för djuren. Hit gick man med djuren för att beta. Gräset på ängarna hemma vid gården slogs istället med lie, torkades och sparades som hö till vintern.

Det var kvinnorna, unga flickor som tillsammans med någon äldre mer erfaren, bodde på fäboden och tog hand om djuren och mjölkade dem. Det var ett stort ansvarsfullt arbete.

Getterna här på fäboden är av lantrasen Jämtget. De är oftast vita med inslag av svart, grått eller brunt, och de har horn. De är idisslare precis som kor och äter främst blad och grenar från träd och buskar.

I mitten på 1800-talet var det julbocken som kom med julklappar. Bocken var både en älskad och fruktad figur, utklädd som en get med horn. Barnen tyckte ofta att han såg otäck ut och väsnades så att de skrek lika mycket av skräck som av förtjusning över julklapparna.

Det är begripligt att man i många hem därför nöjde sig med en låtsasbock. Man sa till barnen att det var julbocken som hade varit där och tömt sin julklappssäck i farstun.

Läs berättelsen

Hornborgastugan

I denna lilla fattiga stuga kan de väl inte ha någon tomte?

Titta genom fönstret på gaveln. Det lyser i skenet från brasan och gröten står på bordet så de firar jul även här.

Om de nu inte har en tomte så kan de försöka skaffa sig en när de går till kyrkan på söndag. Ser ni några kläder till tomten?

Vill man skaffa sig en tomte kan man göra kläder till honom, ta med dem till kyrkan och lägga dem i vapenhuset när man går in. Är kläderna sedan borta när man går ut ur kyrkan kan man vara nästan säker på att man får med sig en tomte hem.

Men man ska inte göra allt för fina kläder. Då kan tomten tycka att han är alldeles för fin för att arbeta och hjälper inte alls till där hemma. Då kanske han säger: Grann grann tomte, aldrig gå till stallet mer.

Läs berättelsen

Järnhandeln

Här vid Järnhandeln finns stora upplysta skyltfönster. I staden trivs inte den ljusskygge gårdstomten.

Här finns i stället han som vi i Sverige kallar för Jultomten. Den fullvuxne rödklädde mannen med långt vitt skägg.

Jultomten är släkt med St Nicholas, ett katolskt helgon från nuvarande Turkiet, som hjälpte fattiga barn. Han är barnens och sjömännens skyddshelgon och har namnsdag den sjätte december.

Läs berättelsen

Konsumbutiken

Titta in i Konsums skyltfönster. Ser du tomten? Här är han rund, rödkindad och glad. Med hjälp av tomten kan man sälja allt från margarin, skurmedel, tomtebloss och Coca-Cola.

Bilden här är från 1930-talet. Det var runt den tiden som vi i Sverige började tänka att tomten såg ut så här.

Läsken Coca-Cola säljs med hjälp av Santa Claus, den amerikanska versionen av St Nicholas. Och tomten förvandlades från en liten, osynlig och gråklädd gubbe med röd luva. Till en storväxt högljudd man åkandes på en släde dragen av renar och ropande: Ho, ho, ho! Finns det några snälla barn?

Visst finns det snälla barn här!

Läs berättelsen

Linderödsvinen

Grisarna som bor här vid Oktorpsgården är av lantrasen Linderödssvin. Som du kan se är de inte skära i färgen, utan svartbrokiga med gråvit eller brun botten. De är väl anpassade till vårt klimat och trivs bra utomhus året om. På sommaren tycker de om att svalka sig en gyttjepöl och på vintern behöver de ha en svinstia där de kan gå in för att värma sig eller sova.

Grisar är allätare och har ett utmärkt luktsinne. Kanske kan du se hur de bökar i jorden efter mat?

Dagens julbord innehåller många olika maträtter och en av dem är ofta julskinka, grisens rumpa. Men så har det inte alltid varit. Första gången som julskinka nämns i skrift är i slutet av 1600-talet. Men det var först under 1800-talet som det blev en vanlig maträtt på julbordet. Till en början var det bara de rika som hade råd att äta skinka. På bondgårdarna var det vanligare att man festade på revbensspjäll.

Grisen slaktades traditionellt ungefär 14 dagar innan jul, oftast omkring lucia. Slakten skulle helst ske mycket tidigt på morgonen, redan vid 2-3 tiden. Det är därifrån uttrycket ”svinottan” kommer.

Läs berättelsen

Oktorpsgården

Här är ljus tända. Det betyder att någon är hemma. Gå runt huset så att du ser ljuset i mormors kammare på gaveln.

Här bredvid finns en port som leder in på gården med en gran i mitten. I granen sitter småfåglarnas kärve. De ska naturligtvis få något extra gott till jul de också.

Undrar om gårdsfolket kommit ihåg att ge något även till tomten? Titta till vänster inne i stallet. Vad ser du?

Läs berättelsen

Oktorpsgården – Tomten lär drängen en läxa

På en gård hade de haft tomte både länge och väl. Och tomten hade alltid haft det bra på gården. Nu hade tomten anställt en ny dräng. Bonden var väldigt nöjd med anställningen för drängen var stor och stark, och kunde arbeta hårt.

Men tomten, han ser ju allt. Och han upptäckte att visserligen var drängen stark, men han var inte snäll. Varken mot djuren eller tomten. När han mockade bajs hos korna så muttrade han och svor. Och tomten fick en högaffel i benet.

En natt när drängen sov smög tomten in i drängkammaren. Ryckte av honom täcket. Och innan drängen hann vakna så hade tomten burit ut tomten på gårdsplanen. Tomten är visserligen liten till växten, men han är stark. Lite som Pippi Långstrump. Han kastade lätt som en plätt upp drängen över ladugårdstaket. Men tomten är inte bara stark, han är snabb också. Så innan drängen hann landa på marken så hade tomten sprungit runt hörnet på ladugården, fångade upp drängen på andra sidan.

Tomten kastade åter upp drängen över taket, sprang in på gården och fångade upp honom. Men när tomten för tredje gången kastade drängen över taket sprang han inte runt och fångade upp honom. Drängen hamnade men huvudet före, rakt ner i - gödselstacken.

Den drängen var aldrig mer dum mot djuren eller tomten.

Läs sagan

Posthuset

Hit till Posthuset på Skansen har många barn kommit för att lämna önskelistor och för att träffa posttomten.

Det hela började med en tidning som hette Jultomten. Tidningen gavs ut av Svenska Lärartidningsförlaget i syfte att sprida glädje och stimulera barnens fantasi. Många barn började skicka brev till tidningen Jultomten.

Tidningen lades ner 1934 men breven fortsatte att komma. Och de blev bara fler och fler. Barn från hela världen skickade brev till Jultomten.

Gå runt huset och titta in i köksfönstret på baksidan. Här kan du se ett nummer av tidningen Jultomten samt några julkort med tomtemotiv gjorda av konstnären Jenny Nyström. Hennes tomtar är inspirerade av den gamla gårdstomten och skapade bilden av den svenska tomten som sedan spreds över hela landet och världen men hjälp av julkorten. Brukar du skicka julkort?

Nu har vi på Skansen berättat om tomtar. Vi vill gärna att du berättar om dina tomteupplevelser. Har du kanske en tomte hemma hos dig? Skriv till oss och berätta.

I lådan här bredvid finner du papper och penna. Och en brevlåda. Det är just denna brevlåda, och ingen annan, som är tomtens brevlåda. Tack och god jul!

Läs berättelsen

Renarna

Ho Ho Ho! Nu har vi rört oss västerut till Nordamerika där jultomten lastat sin släde full med färgglatt inslagna paket. Under julnatten beger han sig ut med släden som dras av flygande renar. Han ska hinna runt hela jorden och dela ut paket till alla snälla barn.

Det är så här jultomten ofta beskrivs idag, men redan på 1820-talet figurerade jultomten i bland annat dikten ”A visit from St Nicholas” skriven av den amerikanske författaren Clement Clarke Moore. Där är jultomten en glad, rödklädd figur med vitt skägg som tar sig från hus till hus i en flygande släde dragen av de åtta renarna.

Man skulle kunna tro att renarna som drar tomtens släde är rentjurar, men alla tjurar tappar sina horn i december. De renar som har kvar sina horn över vintern är vajor, alltså honorna. Därför borde tomtens flygande renar vara vajor.

Alla renar i Sverige ägs av samer, förutom djurparksrenarna förstås. Enligt den samiska tradition så ska julen vara tyst och lugn. I och utanför kåtan ska det vara städat, veden ska vara ordnad och alla vattenkärl fyllda.

Julen infaller under den mörkaste tiden på året och den uppfattades också som en farlig tid. Den onda jätten Stalo, kunde komma förbi med sin rajd av renar, och då var det viktigt att han inte fastnade i något skräp kring kåtan. Då kunde han bli mycket arg, och det vill ingen uppleva.

Läs berättelsen

Liknande aktiviteter

Upp