Sparad som favorit Spara som favorit

Snickerifabriken

Nu är det 1920-tal och maskinsnickaren, tapetseraren och bonarjäntan kommer cyklande på väg till en av de många fabrikerna genom ett samhälle som ännu sjuder av liv. Trots 20-talets kriser, krascher och kravaller ligger posten, mjölkbutiken och radioaffären kvar på huvudgatan.

Hitta hit

Öppna Skansenkartan ›

Möbelindustrin gav ännu försörjning åt en stor del av kommunens invånare. Hantverksmässig tillverkning av möbler i hög kvalitet och små serier var bygdens styrka, men kom också att bli dess fall.

Det började 1883 med Ekelunds Snickerifabriks AB, i folkmun kallat ”Bolaget”. Carl Johan Ekelund införde något nytt som snabbt blev känt över världen – möbler i ek. En epok inleddes med garnityrmöblemang, dvs. möblemang i samma stil, utfört i ek och med dekor av stiliserade äpplen. Det var en epok som skulle komma att bestå i fyra decennier.

Vid de största företagen utgjorde tapetserarna omkring en tredjedel av arbetsgruppen. Fram till andra världskrigets utbrott ökade antal fabriker i området till 21 stycken, det högsta antalet under hela möbelepoken. Efter 1997 finns det inte längre någon Virserums-företagare inom det som återstår av möbelindustrin i Sverige. Snickerifabriken på Skansen kommer från byn Hultarp utanför Virserum i Småland med maskiner och verkstadsutrustning från fabriker i Åtvidaberg och Nacka.

– Läs mer –

Möbeltillverkning vid 1900-talets början

Ekmöbeln ersattes så småningom i början på 1920-talet av björkmöbeln. Kunderna kom framförallt från borgarklassen eftersom arbetarfamiljerna var trångbodda och fick inskränka möblemanget till det allra nödvändigaste.

Under de första decennierna tillverkade snickaren möbeln från början till slut. Mycket snart utfördes tillverkningen istället i två etapper. Arbetet började på maskinavdelningen där allt som kunde göras med hjälp av maskiner gjordes och sedan slutfördes träarbetet på hopsättare- eller snickaravdelningen. Bänksknickaren hade högre status än maskinsnickaren och högre lön. 1930 gav ett avtal på tre år 85 öre för manliga möbelsnickare och bonare och 57 öre för kvinnliga bonare.

På bonareverkstaden gnodde bonaren med att få upp glansen i träet och ge möbeln ett skyddande ytskikt. Boningen skedde för hand på ekmöbelns tid. Arbetsmomenten var färgsättning med bets och eftertorkning, påstrykning av polityr, torkning och slipning med sandpapper i tre omgångar och slutligen polering med sudd och trasa. Bonaravdelningen var i regel ganska stor, omkring 1/5 av arbetsstyrkan. Många yngre flickor tog anställning som bonare och "bonarjäntor" blev ett välkänt begrepp. De utbildade sig aldrig till maskinarbetare eller bänksnickare, deras arbetsplats förblev bonareverkstaden.