Ekmöbeln ersattes så småningom i början på 1920-talet av björkmöbeln. Kunderna kom framförallt från borgarklassen eftersom arbetarfamiljerna var trångbodda och fick inskränka möblemanget till det allra nödvändigaste.
Under de första decennierna tillverkade snickaren möbeln från början till slut. Mycket snart utfördes tillverkningen istället i två etapper. Arbetet började på maskinavdelningen där allt som kunde göras med hjälp av maskiner gjordes och sedan slutfördes träarbetet på hopsättare- eller snickaravdelningen. Bänksknickaren hade högre status än maskinsnickaren och högre lön. 1930 gav ett avtal på tre år 85 öre för manliga möbelsnickare och bonare och 57 öre för kvinnliga bonare.
På bonareverkstaden gnodde bonaren med att få upp glansen i träet och ge möbeln ett skyddande ytskikt. Boningen skedde för hand på ekmöbelns tid. Arbetsmomenten var färgsättning med bets och eftertorkning, påstrykning av polityr, torkning och slipning med sandpapper i tre omgångar och slutligen polering med sudd och trasa. Bonaravdelningen var i regel ganska stor, omkring 1/5 av arbetsstyrkan. Många yngre flickor tog anställning som bonare och "bonarjäntor" blev ett välkänt begrepp. De utbildade sig aldrig till maskinarbetare eller bänksnickare, deras arbetsplats förblev bonareverkstaden.