Skogaholms Herrgård på Skansen
Sparad som favorit Spara som favorit

Skogaholm

Det är stora förändringar på gång ute i världen. På bruket funderar herrskapet över vad som ska hända i framtiden med deras exklusiva adelsprivilegier.

Under 1700-talet börjar adelns förmåner och rättigheter undergrävas av ekonomiska och sociala förändringar. Adelns politiska inflytande, äganderätten till herrgård och bruk, ämbeten och militära tjänster är inte längre given. Nu börjar även borgarna kalla sig herrar och brukspatroner och bygga sig bostäder som liknar adelns herrgårdar. Det blir allt svårare att hävda en exklusiv status med vackra inredningar, dyrbara föremål och prydnadsträdgårdar. Jorden och vad den ger, som spannmål, timmer eller järn, är och har varit adelns viktigaste inkomstkälla. Denna frälsejord som möjliggjort en elits makt, livsstil och konsumtion börjar alltmer övergå i ofrälse händer.

Skogaholm visar en herrgårdsbyggnad från ett järnbruk på 1790-talet. I friherrinnans och friherrens hus blandas mamseller med pigor och betjänter. Arbetsstyrkan på bruket är hierarkisk och privilegier och förmåner är reglerade. Köket ligger i en egen flygel. I den bor husmamsellen i egen kammare, i pigkammaren finns plats för tre sängar. I tjänarnas matsal kunde andra anställda som bruksinspektorn eller bokhållaren dyka upp. I Biblioteksflygeln mittöver gårdsplanen sover gäster över i de fem gästrummen. Flygeln rymmer också ett porslinskök och ett bibliotek.

Skogaholms herrgårdsbyggnad uppfördes på 1680-talet med säteritak och timmerväggar som var rödfärgade. Fönstren var små med blyinfattade rutor. På 1790-talet moderniserades byggnaden. Väggarna putsades och gulmålades för att se ut som fransk sandsten, och man tog upp större fönster.

Köket på Skogaholm ligger i en egen flygel för att undvika att en eventuell eldsvåda utbryter i manbyggnaden. I köksflygeln finns rader med bruksporslin, arbetsbänkar, redskap och den stora spisen. Här bor också tjänstefolk.

En intressant detalj i Skogaholms historia är att järnet som producerades på bruket såldes vidare av Skogaholms kommisionär, handelshuset Tottie & Arfwidsson, som exporterade järnet till bland annat England. Tottie - Grosshandlarfamiljens bostad finns i Skansens stadskvarter.

Läs mer om Skogaholms trädgård

Läs mer om herrgårdens hus på DigitaltMuseum

Skogaholms lusthus

Lusthusen har djupa rötter i tid och rum. Det började i renässansens och barockens trädgårdar. Små hus placerades som accenter i skärningspunkter mellan gångarna eller för att markera slutet på ett perspektiv.

I kungliga sammanhang blev lusthusen gärna stora. Både Erik XIV och Johan III uppehöll sig gärna i sådana på Lustholmen som Skeppsholmen då kallades. Den romantiska engelska parken runt herrgårdar och slott använde i slutet av 1700-talet många lusthus, helst av exotiskt slag.

Borgerligheten tog efter genom att bygga lusthus i sina stadsträdgårdar men det tog tid innan de blev vanliga. Hänsyn till ekonomi och begränsade ytor i städerna förklarar att husen är små. I Stockholms andra byggnadsordning från 1736 står, med hänsyn till brandfaran, att inte ens på Malmarna får hus uppföras i trä. Undantag ges för plank och staket och små hus eller lusthus i trädgårdar. Efter 1763 skärps reglerna så att också lusthus ska byggas i sten. Kanske betraktar överheten svartbyggen med större tolerans än vad föreskrifterna bestämde. Åtskilliga mindre trähus smögs nämligen upp bakom planken. Till slut gav lagstiftarna upp kampen mot lusthusvännerna. 1876 års bestämmelser tillåter nu lusthus i trä men inte bredare än fem meter och högst tre meter höga.

En grusgång genom köksgården leder till Skogaholms lusthus som står inbäddat i en lövgång. Lusthuset uppfördes en gång i kvarteret Småland mellan Björngårds-, Sankt Pauls- och Bellmansgatorna i Stockholm. Vilka som ritade, byggde och målade känner man inte till. Husets yttre form, måleri, smidesdetaljer och fönsterbehandling pekar på att huset uppfördes kring 1700. Kanske på initiativ av kamrer Lars Skragge och hans hustru Catharina som ägde gården och tomten från 1702. Två år senare adlades Skragge till Skraggenskiöld. Att parets hus var stort framgår av att det hade tio eldstäder. Så många hade ingen annan gård i kvarteret. Blandningen mellan välmående och helt utfattiga är annars karakteristiskt för kvarterets invånare under 1700-talet.

Skraggenskiöld dör 1707. Änkan Christina bor kvar med dottern Catharina också hon änka. 1710 utbryter den asiatiska böldpesten i Stockholm. Antagligen kom den med flyktingar från Baltikum som hade tagit sig från kriget med Ryssland. Också kvarteret Småland drabbades. Bara i Maria församling dog omkring 2.000 personer. Gården kommer byta ägare många gånger innan nästa epidemi bryter ut, koleraepidemin 1834. Den här gången är det gårdens 27-åriga hustru Anna Maria och hennes yngsta son som rycks bort.

År 1899 skriver Gustaf Conrad Lehnberg i sitt testamente, att ”Nordiska museet har rättighet om så för godt syners, att bortföra till dess samlingar på Skansen mitt ålderdomliga lusthus, som står i min trädgård”. 1900 flyttas huset till Framnäs på Djurgården. Udden hörde då till Skansen, men 1906 får lusthuset resa upp till södra änden av Oscarsterrassen, för att till sist nå sin nuvarande plats i Skogaholms trädgård 1939. Då hade sen länge alla hus försvunnit från Bellmansgatan 30 i kvarteret Småland. Lusthuset finns ensamt kvar efter pest, kolera och rivningar.

Ur Biörnstad, Arne, Sjutton Skansenhus berättar om Stockholm, 1998


Skogaholm med park

Upp