Renen är ett arktiskt hjortdjur. Den förekommer på tundran i norra Eurasien,
norra Nordamerika, på Grönland och flera arktiska öar. I Sverige försvann den
vilda renen under 1800-talet och numera är alla svenska renar tamrenar och tillhör
samer som bedriver renskötsel. Den samiska benämningen för tjuren är sarv, kon
kallas för vaja och en kastrerad tjur kallas för härk.
Renar är ständigt på
vandring mellan vinterbetet i skogslandet och sommarbetet på fjället. Födan
består mest av olika lavar, men de äter även ett stort antal andra gröna växter.
Under barmarksperioden bygger renarna upp ett rejält fettlager inför vintern.
Utseende
Renen är ett medelstort
till stort hjortdjur och kroppslängden ligger mellan 120 och 220 cm.
Vikten varierar mellan 60 och 170 kg beroende på kön, ålder, årstid och
levnadsområde.
Renen är anpassad
till långa och kalla vintrar. Dess päls är lång och tät med en mörk gråbrun
färg. Pälsens hårstrån är ihåliga vilket gör att de isolerar bra mot kyla.
Renen har en form av värmeväxlare i benen, vilket innebär att det nedkylda
blodet som kommer från klövarna värms upp innan det når hjärtat. På så vis
drabbas inte renen av allmän nedkylning.
Renen är det enda
hjortdjuret där både hanen och honan har horn. Det växande hornet täcks av hud
som kallas basthud och skyddar hornet. Basthuden skrapas av varje höst när
hornet har vuxit färdigt. Tjurarna har oftast den ståtligaste kronan, den blir
50 till 130 cm lång. De fäller hornen i december-januari.
Kons krona har en
storlek på 20 till 50 cm. Till skillnad från tjurarna behåller de sina
horn under vintern då dessa är kopplade till dräktigheten. De fäller hornen
först efter att de har fött sina kalvar i maj månad. Hornen ger renkorna en hög
status i renhjorden. Med hornen kan de mota bort betydligt större rentjurar
från betesgropar. I varje grupp finns en hierarki som rättar sig efter hornens
storlek och ibland förekommer även ritualliknande strider.
Klövarna är tvådelade
och hårda vilket gör det möjligt för djuret att röra sig över stenig och lerig
mark. De använder även klövarna till att gräva i snön på vintern för att få
fram mossa som ingår i vinterfödan. När renarna går hörs ett knäppande ljud som
uppstår vid varje steg. Detta ljud hjälper renarna att hålla ihop flocken vid
dålig sikt.
Renens historia
Förhistoriska europeiska människor livnärde sig troligtvis på renen genom jakt.
Tämjandet av renar startade förmodligen under medeltiden. Samer, ostjaker,
tjuktjer och annan ursprungsbefolkning livnär sig fortfarande på renskötsel i
norra Skandinavien och Sibirien.
I flera tusen år har
renen varit de nordliga folkens livgivare. Genom renen har grunden lagts för en
mänsklig existens i norra Sverige. I stort sett hela renen används. Av huden
får man läder, ben och horn blir till verktyg, och den huvudsakliga inkomsten
bland nordskandinaviska renskötare kommer från försäljning av renkött. Men
renskötseln ger inte bara inkomst och lockar turister till fjällregionen utan
bidrar även till en social och kulturell samhörighet. Den är även en viktig
traditionsbärare av samernas språk och kultur.
I Sverige har renen
länge varit en central punkt i det samiska samhället. Den har en sällsamt god
förmåga att klara köld och utveckla sociala band. Renens utpräglade flyttdrift
har tvingat människan att anpassa sig efter renens årstidsbundna vandringar mellan
betesmarkerna. Under sommaren finns renarnas bete till fjälls dit samerna
följer med och bor i sommarvistena. Under vintrarna betar renarna i
barrskogarna öster om fjällen där samerna bor i tätorter och byar i närheten av
betesmarkerna.
