Ren

Renen är ett arktiskt hjortdjur. Den förekommer på tundran i norra Eurasien, norra Nordamerika, på Grönland och flera arktiska öar. I Sverige försvann den vilda renen under 1800-talet och numera är alla svenska renar tamrenar och tillhör samer som bedriver renskötsel.

Den samiska benämningen för rentjuren är sarv, kon kallas för vaja och en kastrerad tjur kallas för härk.

Ständigt på vandring

Renar är ständigt på vandring mellan vinterbetet i skogslandet och sommarbetet på fjället. Födan består mest av olika lavar, men de äter även ett stort antal andra gröna växter. Under barmarksperioden bygger renarna upp ett rejält fettlager inför vintern.

Anpassad till långa och kalla vintrar

Renen är ett medelstort till stort hjortdjur med en kroppslängd på 120 till 220 cm, och en mankhöjd på 90 till 140 cm. Vikten varierar mellan 60 och 170 kg beroende på kön, ålder, årstid och levnadsområde.

Renen är anpassad till långa och kalla vintrar. Dess päls är lång och tät med en mörk gråbrun färg. Pälsens hårstrån är ihåliga vilket gör att de isolerar bra mot kyla. Renen har en form av värmeväxlare i benen, vilket innebär att det nedkylda blodet som kommer från klövarna värms upp innan det når hjärtat. På så vis drabbas inte renen av allmän nedkylning.

Både hanen och honan har horn

Renen är det enda hjortdjuret där både hanen och honan har horn. Det växande hornet täcks av hud som kallas basthud och skyddar hornet. Basthuden skrapas av varje höst när hornet har vuxit färdigt. Tjurarna har oftast den ståtligaste kronan, den blir 50 till 130 cm lång. De fäller hornen i december–januari.

Kons krona har en storlek på 20 till 50 cm. Till skillnad från tjurarna behåller de sina horn under vintern då dessa är kopplade till dräktigheten. De fäller hornen först efter att de har fött sina kalvar i maj månad. Hornen ger renkorna en hög status i renhjorden. Med hornen kan de mota bort betydligt större rentjurar från betesgropar. I varje grupp finns en hierarki som rättar sig efter hornens storlek och ibland förekommer även ritualliknande strider.

Gräver i snön

Klövarna är tvådelade och hårda vilket gör det möjligt för djuret att röra sig över stenig och lerig mark. De använder även klövarna till att gräva i snön på vintern för att få fram mossa som ingår i vinterfödan. När renarna går hörs ett knäppande ljud som uppstår vid varje steg. Detta ljud hjälper renarna att hålla ihop flocken vid dålig sikt.

Renens historia

I flera tusen år har renen varit de nordliga folkens livgivare. Genom renen har grunden lagts för en mänsklig existens i norra Sverige. Tämjandet av renar startade förmodligen under medeltiden. Samer, ostjaker, tjuktjer och annan ursprungsbefolkning livnär sig fortfarande på renskötsel i norra Skandinavien och Sibirien.

Central plats i det samiska samhället

I Sverige har renen länge varit en central punkt i det samiska samhället. Den har en sällsamt god förmåga att klara köld och utveckla sociala band. Renens utpräglade flyttdrift har tvingat människan att anpassa sig efter renens årstidsbundna vandringar mellan betesmarkerna. Under sommaren finns renarnas bete till fjälls dit samerna följer med och bor i sommarvistena. Under vintrarna betar renarna i barrskogarna öster om fjällen där samerna bor i tätorter och byar i närheten av betesmarkerna.

I stort sett hela renen används efter slakt. Av huden får man läder, ben och horn blir till verktyg. Den huvudsakliga inkomsten bland nordskandinaviska renskötare kommer från försäljning av renkött. Men renskötseln ger inte bara inkomst och lockar turister till fjällregionen utan bidrar även till en social och kulturell samhörighet. Den är en viktig traditionsbärare av samernas språk och kultur.