Miljögifter och nedskräpning

Många miljögifter har minskat kraftigt sedan 1970-talet, men samhällets massiva kemikalieanvändning utgör fortfarande ett hot mot havsmiljön.

Miljögifter

I stort sett alla giftiga ämnen som når ut i naturen kan betecknas som miljögifter. Vissa föroreningar kan skada levande organismer redan i låga halter, åtminstone om de får verka under en längre tid. Dessa bidrar till att föroreningar som är stabila och långlivade har särskilt stora förutsättningar att fungera som miljögifter. Stabiliteten innebär inte bara att deras effekter kan bli långvariga utan också att ämnena ifråga hinner spridas över stora områden innan de bryts ned.

Många metaller är skadliga för växter och djur om de uppträder i för höga halter. Det är grundämnen som förstås förekommer naturligt i miljön, men som förekommer i onaturliga nivåer eftersom människan har försatt dem i cirkulation. Kvicksilver i utsäde, bly i bensin, koppar i båtbottenfärger, kadmium i batterier är exempel på tungmetaller som har eller har haft stor påverkan på havsmiljön.

DDT, PCB, dioxiner och liknande giftiga och svårnedbrytbara organiska ämnen lagras lätt upp i levande organismer, och framförallt hos rovdjur och andra arter högt upp i näringskedjorna kan de nå hälsovådliga halter. ämnena liknar hormoner och påverkar därför kraftigt även i låga halter.
En del av de "klassiska" miljögifterna utgörs av insektsbekämpningsmedel såsom DDT, toxafen, klordan och hexaklorcyklohexan (HCH). Dessa har avsiktligt spridits över exempelvis jordbruksmark, men i Sverige och andra industriländer har användningen gradvis stoppats.


Plast

En av utmaningarna för Östersjön är den nedskräpning som består av plast. Det riskerar att finnas kvar i haven under överskådlig framtid.

Plast bryts ned väldigt långsamt i naturen, samtidigt som mängden plast som hamnar i haven som sopor har ökat kraftigt under senare decennier. I Östersjön tar det extra lång tid för plasten att brytas ned eftersom vattnet är kallt och solljuset inte är så starkt om man jämför med många andra hav. Syrebrist på havsbottnar innebär att plastskräp som hamnar där bryts ner ytterst långsamt. Tillsammans med det långsamma vattenutbytet gör detta att plasten blir kvar i Östersjön under lång tid tid. Ett exempel är en vanlig plastmugg som kan finnas kvar i 100 år.

Mikroplast Plasten som hamnar i havsmiljön bryts sönder till mindre bitar, som till slut blir små partiklar, så kallad mikroplast. På senare år har problemet med mikroplast uppmärksammats och vetenskapliga studier visar att det kan orsaka skada på den marina miljön och dess organismer. Mikroplasterna uppstår också när material som däck, kläder eller andra plastmaterial slits. De kan också vara resultatet av att vi inte återanvänder, återvinner eller slänger plastmaterial på rätt sätt. Plastpellets, som utgör råmaterialet till andra plastprodukter, sprids oavsiktligt till miljön vid tillverkning och transport. Det finns också avsiktligt tillsatt plast i en rad produkter som kosmetika, kroppsvårdsprodukter och tvättmedel, så kallad primär mikroplast, som kommer ut i haven via avloppsvatten.

Plast överallt Mikroplast utgör den största andelen av allt plastskräp i världshaven i antal partiklar räknat, och de förekommer i dag i alla jordens marina miljöer. Det finns i vattnet, i bottensedimenten och i levande organismer. De mikroskopiska plastpartiklarna påträffas numera till och med i de arktiska isarna och i djuphaven.

Plast istället för mat Ett stort problem är att till exempel havets små invånare och vissa sjöfåglar tror att plastpartiklar är föda. Plastpartiklarna bryts inte ner i matsmältningsorganen, utan kan ligga kvar och orsaka problem. Små partiklar passerar dock troligen snabbt genom matsmältningskanalen hos många av de djur som fått i sig plasten. En annan farhåga är att plastpartiklarna kan innehålla eller binda till sig miljögifter, vilket skulle kunna drabba både de djur som råkar äta dem samt individer som står högre upp i näringskedjan. Troligen bidrar dock mikroplast med en relativt liten mängd miljögifter jämfört med vad djuren får i sig via födan.

De här sidorna hämtar faktaunderlag från Havet.nu Sidan drivs av Stockholms universitet, Umeå universitet, Göteborgs universitet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) inom samarbetet Havsmiljöinstitutet, och i samverkan med webbyrån Azote.

Baltic Sea Science Center - Östersjön på Skansen

Upp