Den burgna ståndsfrun kunde bära denna typ av klädsel som en enkel hemmadräkt utan obekväma kroppsformade underplagg.
Tjänsteflickans kompletterande attribut i form av halsduk, förkläde och bindmössa visade tydligt hennes sociala status. Modellen har på grund av sin enkelhet, bekväma och generösa utformning varit vanlig under en lång period av 1700-talet.
Mönstret är gjort utifrån en originaldräkt från 1700-talet på Gävleborgs läns museum. Den är graderad i fyra storlekar, S, M, L, XL. Utförlig sömnadsbeskrivning medföljer.
Den här modellen av klänningar var, med smärre detaljskillnader, moderna under hela nyrokoko-perioden, vilken varade ungefär mellan åren 1840 och 1870. Modellen blev mycket uppskattad i hela landet och liknande klänningar finns bevarade på många orter. Detta visar att det handlar om ett allmänt spritt folkligt mode som inte kan knytas till någon specifik ort eller bygd.
De bevarade klänningarna finns i en mängd färger och material. Siden, blommigt yllemuslin, enfärgade och randiga halvylletyger förekommer, men det vanligaste är storrutiga halvylletyger i kraftiga färger.
Mönstret är utfört efter en klänning, i privat ägo, som har tillhört en kvinna född 1815 i Magnskog, Värmland. Den är garderad i storlek 36-48 och har en utförlig sömnadsbeskrivning.
I äldre tid användes andra konstruktionssystem som skiljer sig från dagens system. Vi vet att proportionssystem och tum-mått användes långt fram i tiden inom den folkliga sömnaden. Pappersmönster användes inte, snittet ritades med krita direkt på tyget. Skräddarnas kunskaper överfördes till nya generationer genom lärlingssystem där mycket betraktades som yrkeshemligheter.
Detta konstruktionssystem bygger i huvudsak på den engelske skräddaren Ministers byxkonstruktion från 1820. Det lär ha varit en av de mest använda, med smärre förändringar, ända in på 1900-talet. Ministers system, som beskrivs av Olander i boken ”Yrkesvetenskap för skräddare”, gäller långbyxor. Jämförelser med andra äldre konstruktioner och egna erfarenheter har lett fram till denna ”grund- konstruktion” för knäbyxor.
Konstruktionssystemet har under flera år provats och kompletterats av skräddarna på
Skansens Klädkammare i Stockholm. I den form det nu har känns det så tillförlitligt att det kan presenteras för alla som är intresserade av återskapandet av historiska kläder och folkdräkter.
För att kunna konstruera efter detta system och denna beskrivning behövs dock grundläggande kunskaper i modern mönsterkonstruktion.
För den som inte har denna kunskap och erfarenhet medföljer det även ett graderat byxmönster, framtaget med detta konstruktionssystem, i konfektionsstorlekarna 48-52-54-56 efter mått-tabell och till en person av ”medellängd”.
Upp
