Kjolsäckar

Kjolsäck eller kjolväska är namnet på en liten lös ficka eller väska som bärs av kvinnor tillsammans med folkdräkten. Vissa kan ha band fastsydda i överkanten som knyts fast runt midjan eller hängs över axeln, andra har istället krokar eller byglar av metall i överkanten, vilka hakas i kjol- eller förklädeslinningen. I Dalarna förekommer många lokala benämningar på kjolsäckarna såsom kjortelkuppe, pryska, pung, kruspung och taska. I Hälsingland benämns de ofta som lomma eller lapp-pung, medan de i Gästrikland kallas kyrkpung.

Kjolväskorna tillhör den typ av folkliga föremål som uppmärksammades redan under 1800-talet på de stora slöjd- och industriutställningarna och fanns även till försäljning. Svensk Hemslöjd gjorde stora beställningar i Dalarna av bland annat dräkter och dräktdelar, vilka spreds över hela landet och Handarbetets Vänner tillverkade kjolsäckar som användes till revitaliserade dräkter.

Kvinna i folkdräkt med tillhörande kjolsäck — Ursprungligen var kjolsäcken som en modedetalj i medeltidens dräktskick för både män och kvinnor. Man fäste den på bältet utanpå kolten, här satt även kniv, nyckel och nålhus. Kjolsäckarna kunde även vara dekorerade. Traditionen att bära den dekorerade kjolsäcken synligt utanpå kjolen har levt kvar i allmogens dräktskick främst i norra Svealand och södra Norrland, på vissa platser långt in på 1900-talet. | Foto: Marie Andersson

Funktion

I kjolsäcken kunde man förvara örter och kryddor vid kyrkbesök. Salvia och åbrodd luktade man på för att hålla sig vaken under de långa gudstjänsterna. Ingefära, nejlikor eller lök kunde vara bra att tugga på liksom en brödbit till barnen. Den allmänt använda ”tuggkådan” (grankåda) fanns också med.

Det var de nyaste och finast dekorerade kjolsäckarna som användes till kyrkan. Gamla och slitna kunde de komma till användning i vardagens arbete och till och med vid vallning av djuren. Då förvarade man ofta ”sletje” i dem – en blandning av salt och mjöl, ibland också kli och linfröknopp, som godis åt kor och getter.

På andra platser användes de endast till kyrkan eller som ”vardagsväskor”, fastän de var rikt utsmyckade.

Det fanns också mycket enkla kjolväskor och lösa fickor tillverkade av linne eller nålbundna av kotagel för att användas vid vallning och i vardagens arbete.

Lokal särprägel

Man kan anta att kjolsäckarna har följt samma utveckling som folkdräkter och annan textil folkkonst i allmänhet. Långt tillbaka har föremål och plagg varit likartade över större områden för att senare utvecklas i olika riktningar och anta en stark lokal särprägel som ofta följer sockengränser.

Sättet att bära och använda kjolsäckarna varierar från ort till ort. Dekorativa kjolsäckar var som regel avsedda att bäras helt eller delvis synliga, men även de som bars under förklädet kunde vara utsmyckade. På många orter var traditionen att kjolsäcken skulle bäras till hälften dold av förklädet. På en del kjolsäckar beläggs detta bruk genom att endast högra halvan av kjolsäcken är dekorerad med exempelvis paljetter eller annan exklusivare utsmyckning.

Kjolsäck, Skansen — Kjolsäck tillhörande folkdräkt på Skansen | Foto: Marie Andersson

Efter sekelskiftet 1900 började banden förlängas och kjolsäcken kom att hänga en bit ner på kjolen. Även väskor som tidigare burits med ett band över axeln började flyttas ned för att hängas i midjan. Detta bruk tillskrivs de arbetsvandrande dalkullor som ofta arbetade som servitriser i städerna. Den låga placeringen underlättade hanteringen av växelpengar.

Material

Kjolsäckarna har en framsida av rakat skinn, vadmal, kläde eller dyrbara köpetyger. Baksidan kan vara av linnetyg eller skinn. Om pälsskinn använts till baksida och kantremsa eller detaljer så har ullen rakats av med kniv och den rakade sidan är vänts utåt. Förutom kantning med en skinnremsa har ett ylleband eller en remsa av ett rött ylletyg förekommit. I Mellansverige har kjolsäckar återfunnits där framsidan ”skarvats” ihop av småbitar av dyrbara köptyger.

Hakar, krokar och band
Väskorna är försedda antingen med band för att knyta om midjan eller ett band som går över axeln. Andra har en krok eller hake som häktades på kjol eller förklädeslinningen. Några bevarade väskor har kroken vänd mot väskans framsida och har då hakats på och burits innanför kjolen, en tradition som går tillbaka till medeltiden. Väskkroken kunde vara tillverkad av järn, mässing, koppar eller järntråd. Den har ofta en dekorativ utformning.

På väskor som har symmetriskt dekorationsmönster finns ibland en utkrusad mässingsbygel med låsanordning och ledad krok. Män bar ända in på 1930-talet penningpungar av sämskskinn med liknade mindre byglar och låsanordning. I Älvdalen sägs att mässingslåset (kupplåset) slog ut väskkroken i början av 1800-talet.

Källor

Erik Thorell Kjortelsäck, pryska eller kruspung; Danielsson/Andersson/Thorell, Tidskriften Hemslöjden 1995/4. Folkdräkter; Övre Dalarnas bondekultur del 4, Ella Odstedt 1953. Dräkt och kvinnlig slöjd i Ovansjö socken 1750 - 1850, Greta Hedlund 1951. Järvsödräkten; Leif Andersson och Margareta Ridderstedt 1983. Folkdräkter förr och nu; Ulla Centergran och Kicki Kirvall 1986.

Här hittar du Klädkammarens litteraturtips!