Finngården

Denna plats är för närvarande inte öppen för besökare

Sparad som favorit Spara som favorit

Finngården

Finnskogen eller Finnmarken kallar man de ofta ganska otillgängliga skogbevuxna områdena i mellersta Sverige och sydöstra Norge. Vid sekelskiftet 1800 finns det omkring 12 000 finsktalande personer i Finnmarken. Vid nästa sekelskifte har antalet minskat till ett par hundra.

Den finska invandringen till Sverige har en lång historia som började redan i slutet av 1400-talet. Invandrarna kom från det inre av Finland, från de stora skogarna längs ryska gränsen, och de var inte arbetssökande. De var svedjebrukare på jakt efter land. Svedjebruk innebär att ett skogsområde bränns för att tillfälligt användas för odling av säd och som betesmark för boskapen.

De finska invandrarna skapade en minoritetskultur i Sverige vilket Finngården berättar om. Under 1800-talet emigrerade många från Finnmarken medan andra gifte sig med svenskar och förlorade kontakten med sitt modersmål och sin ursprungliga kultur. Det finska språket levde ändå kvar långt in på 1900-talet.

Finngardens-rokstuga.jpg#asset:732


På 1850-talet bor ett par på Finngården tillsammans med ett inhyseshjon och hennes dotter. De representerar de jordlösa inom finnskogskulturen. De ser sig inte längre som immigranter till Sverige men de har ärvt många av sina förfäders traditioner, det märks bland annat i hur de bygger sina hus.

I hushållet talar man både finska och svenska, men svenska språket är det som används i kontakten med myndigheterna. De använder också finska och svenska namn, men det är de svenska namnen som skrivs in i kyrkböckerna.

Paret arrenderar mark av en bonde. De har flyttat dit en gammal rökstuga från 1600-talet som de fått överta av samma bonde. Den fungerade till en början som både bastu och bostadsstuga under tiden de byggde pörtet, det nya boningshuset. De har också byggt ett kokhus, en stolpbod och en loge. De saknar ännu bastu, sädesria, stall och fähus.

För att försörja sig gör de dagsverken åt bönderna och tar sig an deras kor som vallas på gammal svedjemark på somrarna. Som alltid i skogsrika trakter spelar boskapsskötseln en stor roll i gårdarnas ekonomi. Det finns gott om goda betesmarker och på sommaren låter man djuren gå i skogarna, vaktade av vallhjon. Potatisodling och fiske ger mat på bordet. Skogsarbete och flottning är en ny arbetsmöjlighet. Parets son har precis lämnat hemmet för att arbeta med timmerhuggning och som flottare.

Paret på Finngården är skickliga näverslöjdare och kan sälja sina alster vidare. Näverslöjden är en viktig del av den finska kulturen och många bruksföremål tillverkas av näver som skor, kontar, saltflaskor och askar.

Byggnaderna

Pörte, av finskans pirtti, är en knuttimrad rökstuga utan skorsten med en murad eldstad - rökugn - där rökgången mynnar inne i huset. Rökugnen är karaktäristisk för den finska och även den baltiska byggnadskulturen.

En pärta är en tunn brädbit eller sticka som tänds för att lysa upp inomhus. En reseskildring från 1845 ger oss en skildring av ett pörte. "Den stora spiseln, de rykande pärtorna som fästas i sina klykor, de små skjutgluggarna i de grofva timmerväggarna, takhålet, som då och då öppnas, utsläpper något af den allt mer ymniga röken..."

Finngården består av hus från tre byar - Örtjärnshöjden, Vittjärn, och Långnäs. Kokhuset och Pörtet är flyttat från Örtjärnshöjden i Lekvattnets socken. Stolpboden kommer från Hornkamark i Långnäs by i Gräsmarks socken. Logen kommer från Pojkansana gård i Vittjärns by i Lekvattnets socken och har årtalet 1671 inskuret på två ställen ovanför logens dörr. Den äldre rökstugan är från hemmanet, senare byn, Rörkullen i Lekvattnets socken, och är troligen uppförd under mitten av 1600-talet.



1830-1860

Upp