Den vilda laxen har en livscykel som innebär att den föds i älvarna, vandrar ut i havet och tillväxer, för att sedan återvända till älven för att reproducera sig. En stor del av reproduktionen sker i norrlandsälvarna, och många av de norrländska laxarna tillväxer sedan under några år i de södra delarna av Östersjön. Problemet är att en stor andel av laxarna inte kommer tillbaks till sina hemälvar. Tidigare var fisketrycket i de södra delarna av Östersjön mycket hårt, vilket gjorde att endast en bråkdel av honorna fick möjlighet att återvända till sina hemälvar för att lägga sin rom.
Numera har kvoterna minskat, för hela Östersjön från drygt 400 000 laxar för tio år sedan till knappt 100 000 de senaste åren. Fiske med långlina och krok är inte längre tillåtet i vare sig Sverige eller Finland, och den lax som nu fångas inom det svenska laxfisket sker med laxfällor längs Norrlandskusten. Danmark, Tyskland, Polen, Estland, Lettland och Litauen fiskar dock fortfarande lax i södra Östersjön. Därutöver sker det ett trollingfiske/fritidsfiske som fångar drygt 10 000 laxar i södra Östersjön.
Även utbyggnad av älvarna för vattenkraften har påverkat laxarnas möjligheter att reproducera sig. Idag finns bara ett 15-tal älvar kvar, främst i Bottniska viken, med någotsånär starka laxbestånd. Inventeringarna för år 2017 visar dock att det återigen uppstått problem, och väldigt få av de laxar som vandrar in i sina hemälvar når lekplatserna. Vad detta beror på är ännu inte utrett.