Det finns fyra svenska lantraser av ankor: svensk blå anka, svensk gul anka, blekingeanka och svensk myskanka. Den svenska blå ankan härstammar från gårdar i Bohuslän.
Alla våra svenska ankor, förutom myskankan, härstammar från
gräsanden. För runt femhundra år sen började svenska
bönder hålla tamänder. Ankorna försåg dem med ankkött och ägg att äta hemma på
gården. De största ankorna som la flest ägg ansågs bäst, dem behöll man, och de
fick i sin tur nya ankungar. På så sätt blev ankor större och tyngre än gräsänder. Under århundradenas gång har ankorna förändrats och kan idag lägga hundra ägg på ett år.
Svenska blå ankor är simänder. Till
skillnad från dykänder, som dyker för att fånga fisk och vattendjur, tippar de
bara: de doppar huvud och hals i vattnet för att komma åt maten. Det kan se
ganska lustigt ut när alla änder vänder ändorna i vädret samtidigt. Simänder är
nästan uteslutande vegetarianer, utom andungar som gärna äter små vattendjur.
Ankungar
Hanarna sköter inte om andungarna när de lämnat boet. Men de vaktar troget
honan så länge som hon ligger och ruvar på ägg. Gräsandhanar och ankhanar är
ofta färggrannare än honorna. Honorna behöver vara väl kamouflerade när de
ligger på marken och ruvar i sitt bo.
Ankhanen kallas andrik och honan bara
anka. Ungarna kallas ällingar och de kan både gå och simma så fort de kläckts
ur äggen. Änder och ankor är borymmare, det innebär att ungarna inte ligger kvar
i boet för att bli matade. Tillsammans följer de istället med mamman för att
själva söka mat. De håller ihop i grupp men lever farligt, de blir lätt själva
mat åt rovdjur. Därför har fåglar som är borymmare stora kullar. I naturen är
risken stor att ungarna dör redan den sommar de fötts. Tamankor är dock ofta
bättre skyddade eftersom de bor nära människan.
Ankor simmar bra men söker lika ofta sin
föda på land. De vill gärna beta gräs och växter på land om dagarna men
övernattar i vatten – där de är säkrare mot räv och andra rovdjur.
Kalla fötter
Ankor har simhud mellan tårna, vilket fungerar väldigt bra i vatten men sämre
på land. De har värmeväxlare i ben och fötter vilket innebär att värmen i
blodet återvinns in i kroppen för att fågeln inte ska förlora så mycket energi
på vintern. Ankor har alltså kalla fötter, och det är meningen – då kan de stå
på is och snö utan att frysa.
