Berguven finns i Europa och större delen av Asien.
Den stannar vanligtvis på en plats men ungfåglar kan göra långa förflyttningar
för att hitta revir. Den trivs i bergiga skogstrakter, på stupande bergsbranter
och på klippiga skärgårdsöar. När berguven väl har hittat ett revir stannar den
kvar där. Reviret omfattar i regel 4-6 kvadratkilometer med ett mycket
varierat landskap.
Boet läggs på en klipphylla med ett stup nedanför och med en
utskjutande vägg som skydd. Denna boplats väljs ut av hanen. Redet är
ofullständigt och består av en bale av material som skrapats upp från marken samt
rester av spybollar som bomaterial.
Utseende och biologi
Normalt blir berguven runt 20 år, men kan i fångenskap leva
betydligt längre, troligen upp till 60 år. Berguven väger 2-4 kilo och är
därmed den största och tyngsta av världens ugglor. Den känns igen på sina tydliga
örontofsar och orange ögon, det stora huvudet och den yviga fjäderdräkten som
på bröstet har en guldbrun ton med svarta streck. Magen är rostgul med smalare
svarta streck. Ovansidan är mörkbrun och har grova fläckar samt en tvärgående
teckning i svart. Vingen har ett svartvitt band, klorna är grova och strupen är
vit, den syns bara när fågeln ropar. Berguven har skarp syn och god hörsel, den
ser även bra i svagt ljus. Nykläckta ungar har en ljusgrå dundräkt och ser ut
som små troll.
Berguven varnar med ett skällande ka. Ungarna tigger efter mat med ett ljudligt
tju''ysch, som hörs under nätter i augusti. På vårvinter sjunger hanen med ett
mycket djupt tvåstavigt hoande och honan har ett lockläte som är ett skrovligt
skällande läte. Berguven har dessutom ett trutliknande orosläte.
Berguven jagar mest under natten och lever av små gnagare,
harar, änder, kråk- och viltfågel. Fisk, grodor och olika småfåglar är annan
populär föda, och ibland tar berguven andra ugglor och rovfåglar.
Det är inte känt när berguvarna blir könsmogna, men man tror
att berguven häckar för första gången runt 3-4 års ålder. Den har en utdragen
häckning som sträcker sig från slutet av februari till början av september, och
den lägger 2-3 ägg som sedan ruvas av honan i drygt en månad. Under denna tid
förser hanen honan med mat, och han fortsätter sen att ensam försörja familjen
de första veckorna efter ungarnas kläckning. Dålig väderlek och rovdjur som
exempelvis mård, räv och grävling kan utgöra hot mot kullen.
Efter två månaders ålder börjar ungarna göra sina första
flygturer, men det dröjer ytterligare minst ett par månader till innan de är
helt mogna att försörja sig själva. Ungfåglarna lever sen ett kringströvande
liv och söker då efter en lämplig partner samt ett häckningsrevir.
Berguven och människan
Berguven är en sägenomspunnen fågel och den har väckt både
skräck och hat. Förr trodde man bland annat att dess hoande förutspådde både
oväder och olyckor och förbjöd därför barn att härma uven.
Idag släpper människan ut miljöfarliga ämnen, till exempel kvicksilver
och DDT, som anrikas i näringskedjan och lagras i höga halter i djuren högst
upp i näringskedjan. Ofta får dessa förlamade ungar, blir sterila eller dör.
Skogsbruket är störande när det förekommer körningar med maskiner vid
boplatserna, men det har också en positiv inverkan genom att kalhyggen ökar
tillgången på gnagare. Även det ökande friluftslivet kan störa häckningarna och
bidra till att äggkullar förstörs. Vidare utsätts arten för tjuvjakt, illegal
handel med ägg och ungar, samt handel med uppstoppade fåglar. Numera förolyckas
även uvar i kraftledningar och stolptransformatorer, av taggtråd som river upp
fjäderdräkten och i trafikolyckor.
Berguvar kan förekomma i europeiska städer, där har de även
setts häcka. Troligtvis rör det sig då om yngre fåglar som letar revir och
partner. Man har även sett dem jaga råttor på öppna soptippar. Det kan vara
riskabelt för uven, eftersom råttorna kan bära på miljöfarliga ämnen. De har
också setts flyga med diverse avfall insnärjda runt fötterna.
Jakt
Berguven har jagats för att den konkurrerade om småviltet
och fram till 1925 utgick dessutom skottpengar. De senaste 150 åren har berguvstammen
gått tillbaka dramatiskt och 1950 fridlystes den i Sverige, den är numera med
på Naturvårdsverkets rödlista. Fridlysningen fick inte någon större effekt så i
slutet av 1960-talet startades det första berguvsprojektet som omfattade
Göteborg, Halland, Bohuslän, Dalsland, Västergötland och Småland. Projektet var
framgångsrikt och avelsparen överfördes
1983 till andra berguvsprojekt i landet.
I slutet av 80-talet påbörjade Skansen ett samarbete med
Skärgårdsstiftelsen som resulterat i att ett tjugotal berguvar släppts ut i Stockholms
skärgård.
