Lodjur

Lodjuret är det näst vanligast förekommande av Sveriges stora rovdjur och finns över hela landet. Störst andel lodjur finns det troligen i Mellansverige, medan de är mer ovanliga i de södra delarna av landet. Enligt Naturvårdsverket finns cirka 1 800 lodjur i Skandinavien, varav cirka 1 400 i Sverige.

Sveriges enda vilda kattdjur

Lodjuret är Sveriges enda vilda kattdjur och påminner på många sätt om våra tama katter. Det är expert på smygande jakt, men saknar uthållighet på längre sträckor. Det skygga lodjuret rör sig mest i skogen och är främst aktivt på natten.

Hannar och honor utan ungar lever ensamma. De har inte markerade revir som vargen, utan rör sig i hemområden som kan vara upp till 600 kvadratkilometer stora.

Tofs på örat

Lodjuret har en kort kropp med långa ben och stora tassar. Bakbenen är längre än frambenen vilket gör att lodjurets rygg lutar. Den skandinaviska lon är den största av de fyra lodjursarterna i världen. Lodjurets vetenskapliga namn lynx betyder ”lysa” och syftar på lodjurets päls som enligt gammal svensk folktro kunde lysa i mörker. Under sommaren är lodjurets päls slät och kan variera mellan gulbrun och rödbrun, de flesta lodjur har även svarta fläckar i pälsen. Vinterpälsen är mycket tjock och har en ljusare grå färg.

Ögonen omges av vita och svarta ”penseldrag” vilket gör att de ser större ut än vad de egentligen är. Baksidan av lodjurets öron kantas av svart päls som slutar i den karaktäristiska tofsen högst upp på örat. Lodjurets svans är kortare än de flesta andra kattdjurssvansar och avslutas med en svart spets.

Skicklig ensamjägare

Lodjuret är den skickligaste ensamjägaren bland våra rovdjur och kan fälla byten som väger bortåt fem gånger så mycket som det själv. I norra Sverige lever de främst av renar och i södra Sverige utgör rådjur den främsta födokällan. Hare och fågel är andra populära byten och det händer även att lodjur dödar får och lamm. Ett lodjur fäller ungefär ett byte per vecka. När det dödat ett större byte lägger det sig och vilar med bytet inom synhåll innan det börjar äta. Först äter det de köttiga delarna och undviker helt inälvorna. Lon tuggar inte utan klipper bara till bytet i lagom stora bitar och sväljer bitarna hela. En lo tar i medeltal 55 renar eller rådjur per år medan en hona med ungar behöver över 70 liknande byten.

Lekfull uppvaktning och parning

Lodjuret blir könsmoget under sitt andra levnadsår och får oftast ungar när det är två eller tre år gamla. Parningen sker i mitten av mars och under uppvaktning och parning blir lodjuren mycket lekfulla och klättrar i träd vilket de annars bara gör för att fly undan fiender. Ungarna föds i maj-juni och en kull består oftast av 2–3 ungar som väger drygt 300 gram då de föds. De första tio dagarna har ungarna slutna ögon, men är mycket aktiva och ökar snabbt i vikt. När de är kring en månad kan de redan klättra i träd för att skydda sig från fiender och när de är sex månader kan de fälla stora byten som rådjur.

Räddat genom fridlysning

Lodjuret har ända sedan vikingatiden varit eftertraktat för sitt skinn. På Gustav Vasas tid (1550-talet) motsvarade priset på ett loskinn lika mycket som fem kor kostade, eller ett årsbehov av råg för en hel familj. Priset sjönk senare och i slutet av 1800-talet var priset 40–75 kr, vilket fortfarande var en mycket stor summa pengar.

Under första halvan av 1800-talet dödades det mellan 100–300 lodjur per år. I början av 1900-talet var lodjuret på väg att utrotas, men räddades tack vare fridlysning år 1928. Det har även bedrivits jakt på lodjur under senare delen av 1900-talet, då främst i norra Sverige. En kontrollerad jakt har dock inte hindrat lodjursstammen från att öka. Sedan 1995 är skyddsjakt tillåten i de områden som håller flest lodjur. Riksdagen har beslutat att vi ska ha 250–300 årliga föryngringar av lo i landet. Riksdagen vill även att antalet lodjur i söder ska bli fler, medan de ska minska något i renskötselområdet.

Lodjuret är klassad som ”Sårbar” enligt Artdatabankens röda lista.