Jämtgetskillingar på Skansen
Sparad som favorit Spara som favorit

Jämtget

Förr kallades geten ofta för fattigmans ko. Den klarar sig, till skillnad från kor, bra även under knappa förhållanden.

Öppettider

Idag 14/11 10:00 - 15:00
tor 15/11 10:00 - 15:00
fre 16/11 10:00 - 15:00
lör 17/11 10:00 - 16:00
sön 18/11 10:00 - 16:00
Visa alla Öppettider ›
Jämtget, Skansen

Visste du att

Förr i tiden hände det ibland att getens mjölk och urin användes inom folkmedicinen.

Snabba fakta om jämtgeten

Latinskt namn: Capra hircus
Ordning: Partåiga hovdjur
Familj: Slidhornsdjur
Vikt: Getter 25-30 kg, bockar 50-60 kg
Könsmognad: 6 månader
Parningstid: Juli-dec
Dräktighetstid: 5 månader
Antal ungar: 1-2 killingar. Ibland 3.
Medellivslängd: 10-12 år
Föda: Buskar, blad, grenar och bark.

Jämtgeten är anpassad till fäbodbruk och mjölkproduktion i nordligt klimat. Det är en lätt get med en liten kroppsmassa och är mycket goda foderomvandlare. Den ger mjölk och ost. Mjölken är proteinrik med hög fetthalt och kan drickas av de som inte tål komjölk. 

Utseende

Jämtgeten är liten, smärt och finlemmad med ett smalt och fint huvud. Färgen är vit med bruna, grå eller svarta tecken. Den kan ha mörk ryggål och mörka tecken på ben, öron, ansikte. Även bruna, viltfärgade och svartbrokiga getter förekommer. Både geten och bocken har horn. Bockarnas horn kan vara meterlånga.

Föda

Geten är en idisslare som äter buskar, grovt gräs och klarar sig på mager mark. Det är i första hand ett djur som ska ge mjölk för direktkonsumtion och ännu oftare för osttillverkning. 

Tamgetens historia

Tamgeten härstammar från besoargeten Capra aegagrus, som fortfarande finns vild i små populationer kring Medelhavet och i området från Turkiet till Pakistan. Även vildgeten ”Kri-Kri” på Kreta nämns ofta som förfader, men är troligen en förvildad tamget.  

Det äldsta säkra fyndet av get kommer från sydvästra Iran och är ca 9500 år gammalt. Till Sverige kom geten under yngre stenåldern. Det äldsta svenska fyndet av get är från Omberg i Östergötland ca 2100 år f Kr.

Geten hade en stark ställning som husdjur i det gamla Norden. I de äldsta eddadikterna är geten, efter hästen, det mest omtalade djuret. Mot slutet av vikingatiden minskade getskötseln då fåren blev viktigare, men man exporterade fortfarande getskinn till pergament och sämskskinnsberedning.

På Gustav Vasas tid fanns det gott om getter. Kungen skickade getskinn till Tyskland för garvning, färgning och tillverkning av kläder som ”hosor” (benkläder). Adeln ansåg getkött vara en delikatess, men allra viktigast har geten ändå varit för fattigt folk. ”Geten är fattigmans ko” säger ett gammalt ordspråk. Under mycket knappa förhållanden kunde man hålla en get, men att ha en ko var en omöjlighet.

Av geten fick man mjölk, ost, kött och skinn. Av raggen kunde man sticka raggsockor och vantar efter att ha blandat den med lika delar ull. Av magen kunde man göra pergament till dåtidens fönsterrutor och den kunde även användas som säck till säckpipan eller till att förvara vätska i. Av horn och ben gjordes småsaker, och pungen användes till att förvara pengar – därav ordet penningpung.

Man trodde att man klarade sig från tbc om man hade en get och en bock i ladugården, samt genom att regelbundet dricka getmjölk. Dessutom hände det att getens mjölk och urin användes inom folkmedicinen.
   
På 1700-talet var geten ett allmänt husdjur över hela Sverige, men under 1800-talet minskade sedan getterna på grund av stängsel och betesförordningar.

Dagens jämtgetter härstammar direkt från den gamla lantrasen utan korsningar och kan anses vara oförädlade. De kommer från två obesläktade jämtländska besättningar med rötter i gammal svensk lantrasget. År 1991 tog Skansen och Fredriksdals friluftsmuseum över stammen. År 1993 startades Föreningen Allmogegeten som bland annat arbetar med att bevara jämtgeten.

– Läs mer –

Gårdens djur

Upp