Hornborgastugan

Datumet för denna plats har passerat

Hornborgastugan

Om vi hade besökt Hornborga by en sommardag i mitten av 1800-talet hade vi kunnat se hur skomakare Sjödahl samlade ihop de hötappar som blivit kvar när byns bönder kört in sitt hö.

Skomakare Sjödahl i Hornborgastugan tillhörde de s k obesuttna som inte ägde någon egen mark att odla. Att samla spillhö, att raka hö, var hans enda möjlighet att få hö till sin ko och sina får.

De obesuttna i Hornborga by hade sina stugor på den mindre värdefulla delen av själva bytomten, kallad ”tån”, eller i utkanten av byns ägor. Det var likadant i flera andra byar i Västergötland. De obesuttna kunde äga sin stuga. Några djur kunde man i bästa fall hålla men annars fick man försörja sig som fiskare, hantverkare eller med tillfälliga arbeten.

Antalet obesuttna i byarna ökade starkt i samband med den stora befolkningstillväxten i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Många tvingades att emigrera eller flytta till någon stad eller bruksort för att bli industriarbetare. Många flyttade också till större gårdar eller gods för att arbeta i jordbruket som statare.

Hornborgastugan är ett exempel på hur de obesuttna kunde bo under 1800-talet. När man stiger in i huset får man huka sig, ytterdörren är inte mer än 105 cm hög. Boningsrummet är bara 4 x 4 meter, och spisen upptar ungefär en fjärdedel av utrymmet. Till sin plan är stugan en enkelstuga.

Stugan är byggd av timmer medan ladan är uppförd av stora stenblock och skiftesverk, det vill säga brädor infogade i stolpar. Taket är halmtäckt med torv ovanpå halmen, vilket var vanligt i Västergötland. Spisen saknar spjäll, men skorstenen kan täppas till ovanifrån med en stenhäll som manövreras från marken med en hävstång.

Stugan fanns ursprungligen i Hornborga socken i Västergötland.

Läs mer om Hornborgastugan på DigitaltMuseum

- LÄS MER -

1870-1913


Buildings and workshops A - Z


Hus A - Ö

Upp