Gåsskötsel är vår äldsta form av fjäderfäskötsel. Redan under bronsåldern ca 500 f.kr. fanns tama gäss.

Under 1860 –talet började man med torgdagar i Malmö som drog till sig mycket folk även från Danmark. Det satte fart på gåshandeln och det blev mode att hålla gäss.

Nu började stubbgödningens tid.  Man köpte in unggäss till de stora gårdarna från t ex torpare och statare och födde upp fåglarna till slaktgäss genom att låta dem beta på stubbåkrarna fram till Mårtens afton den 10 november. På stubbåkern fanns gott om bete kvar även för kor, höns och grisar. Till slut köpte man även unggäss från andra landskap som Öland och tack vare järnvägen kunde man börja importera gäss från Pommern, Ungern och Ryssland. Transporterna var inte bra ur djurskyddssynpunkt och 1906 infördes karantän vilket minskade importen.

Första världskriget satte stopp för gåshandeln och man började också ogräsbekämpa stubbåkrarna vilket gjorde att betet försvann. Detta gjorde att priset för en gås steg från 10 kr till 100 kr.

Under 1800-talet fanns en skanörgås eller strandgås som föddes upp och såldes till övriga Skåne men som dog ut eller blandades upp med övriga Skånegäss. Den var liten och klarade magra beten. Gåsapigor och gåsapågar vallade gässen på strandängarna.

I Skåne fanns i slutet av 1800-talet pommerska, ungerska och ryska gäss, troligen en vanlig skånsk lantras, skanörgås samt öländska gäss.

Under sekelskiftet 1800- och 1900-talen fanns olika lantraser som hallandsgås, ölandsgås, gotlandsgås, skånegås,  skanörgås  m fl och kanske var en del bara olika populationer av svenska lantraser. Gotlands- och ölandsgåsen kan sägas vara olika raser eftersom de kommer från öar som haft egna raser av husdjur t ex Ölands kungshäst, gotlandsko och gotlandskanin.
Alla gäss är utdöda förutom skånegås och ölandsgås. Gotlandsgåsen fanns kvar fram till 1940-50-talet.

Antalet gäss sjönk mot 1930-talet men ökade lite igen med gröna vågen på 1970-talet.

Den viktigaste besättningen när det gällde att bevara skånegåsen startades av Mårten Olsson på 1870-talet med gäss från Hunneberga och Vomb några km från Harlösa.  Detta var en gammal skånsk stam med lite påverkan av pommerska gäss. Den kallas ofta Harlösa stammen.  Sonen Nils Olsson fortsatte aveln som  styrdes mot stora gäss som visades på utställning och rasstandarden sattes på 1920-talet.  Vid ett tillfälle har två hannar av emdenras och en  hane av toulouseras används vilket gav stor brokighet i färgen.

Folke Jönsson i Veberöd tog hand om Olssons sista gäss på 1930-talet. Han och Sigvard Nilsson i Kabbarp kalldes för gåsakungarna. De tävlade på utställningar om vem som hade den tyngsta gåskarlen. Till slut blev gässen så tunga att de inte kunde para sig eller ruva utan att knäcka äggen.

Svenska rasfjäderfäförbundet startade 1975
Svenska lanthönsklubben startade 1986.

År 2009 fanns ca 140 skånegäss och rasen är för närvarande starkt hotad.