Höns har funnits i vårt land sedan omkring 100 f Kr. och Ölandshönan anses vara vår äldsta opåverkade lantras.

Den minskade dock snabbt i antal när hönshållningen moderniserades på Öland och 1992 återfanns de sista 6 individerna, en tupp och fem hönor på gården Kåtorp på Öland. Sedan dess har Svenska Lanthönsklubbens avelsarbete resulterat i att det finns ett 40-tal genbanker med omkring 500 individer av Ölandshöns.
Liksom de flesta ursprungliga lantraser är den mycket härdig. De tål kyla och vind mycket bra vilket krävdes i det öländska klimatet. Det är Sveriges näst största lantras, med vikt på ca 2 kg för hönsen och omkring 3 kg för tupparna. Hönorna är goda mödrar och har en ursprunglig och effektiv ungvårdnad vilket resulterar i hög överlevnad på kycklingar och ungfåglar. De har också en bra förmåga att undvika rovfåglar och de är lätta att få sällskapliga.
Det är oftast inget problem att särskilja de olika individerna hos Ölandshönsen eftersom de alla har unika färgteckningar.

Varför ska vi bevara lantraser?
Lantraserna har många egenskaper som kan vara till nytta i framtiden eftersom de är härdigare och klarar sig på mindre resurser än produktionshöns.
Lantraser är också en del av vårt levande kulturarv och vittnar om våra förfäders hårda förhållanden och krav på djur som klarade att försörja sig och producera under torftiga förutsättningar.
Djuren kan behövas för forskning för att kunna förstå hur domesticering påverkar egenskaper och genetiska studier kan vittna om hur folk rört sig i världen och om de haft sina husdjur med sig.
Den mångfald i färg, form och egenskaper som lantraser bidrar med berikar också våra liv och gör djurägandet roligare.

På Skansen hittar du Ölandshönan i Stadskvarteren, på garverigården.