Geten kallades förr ofta för fattigmans ko. Den klarar sig, till skillnad från kor, bra även under knappa förhållanden.

Tamgeten  härstammar från besoargeten Capra aegagrus, som fortfarande finns vild i små populationer kring Medelhavet och i området från Turkiet till Pakistan.
De flesta anses dock vara mer eller mindre uppblandade av tamgetter. Vildgetterna på Kreta, som kallas Kri-kri, nämns ofta som förfader men är troligen en förvildad tamget.  

Det äldsta säkra fyndet av get kommer från sydvästra Iran och är ca 9500 år gammalt.
Det är annars svårt att veta när geten blev husdjur eftersom får-och getben från gravar är svåra att skilja. Skallarna var oftast inte kvar eftersom man tog tillvara dem vid slakten.
Redan för 8000-9000 år sedan var geten troligen domesticerad, eftersom man har hittat förändrade benstrukturer och ser att de är mindre i storlek. Några tusen år senare hade även hornen blivit vridna (skruvhornsget).

Till Sverige kom geten under yngre stenåldern troligen tillsammans med fåret.
Det äldsta fyndet av get är från Omberg i Östergötland ca 2100 år f Kr.

Geten blir vanlig först under bronsåldern.
Under järnåldern blir får vanligare än get vilket man tror beror på att ekblandskogarna började försvinna och den buskätande geten får mindre mat medan fåret som är gräsätare får mer.

Järnåldersfynd från Öland, Eketorp I,  300-400 e Kr visar att man höll en get på 11 får. Under Eketorp II 400-700 e Kr var förhållandet en get på 22 får.  Man höll två  bockar på tre getter. Tydliga könsskillnader fanns mellan hanar och honor och alla hade horn.

Geten hade en stark ställning som husdjur i det gamla Norden. I de äldsta eddadikterna är geten, efter hästen, det mest omtalade djuret. Fåret nämns inte.

Mot slutet av vikingatiden minskade getskötseln då fåren blev viktigare, men man  
exporterade fortfarande getskinn till pergament och sämskskinnsberedning.

På Gustav Vasas tid fanns det gott om getter, en get på var sjätte människa.
Ett skinn värderades till två öre, dvs fyra ggr värdet av ett oklippt fårskinn.
På kungsgården Borgholm på Öland, var geten det viktigaste husdjuret fram till 1546. Kungen skickade getskinn till Tyskland för garvning, färgning och tillverkning av kläder som ”hosor” (benkläder). Detta var innan kungen började importera ”rumpefår” från Tyskland för att starta produktion av fina ylletyger. (Se Gutefår)

Av geten fick man mjölk, ost, kött och skinn. Av raggen kunde man sticka raggsockor och vantar efter att ha blandat den med lika delar ull. Av magen kunde man göra pergament till dåtidens fönsterrutor. Den kunde även användas som säck till säckpipan eller till att förvara vätska i. Av horn och ben gjordes småsaker.
Adeln ansåg getkött vara en delikatess.
Viktigaste har ändå geten varit för fattigt folk. ”Geten är fattigmans ko” säger ett gammalt ordspråk. Under mycket knappa förhållanden kunde man hålla en get men att ha en ko var en omöjlighet.

På 1700-talet var geten ett allmänt husdjur över hela Sverige. En get gav ett halvt stop mjölk (ett stop =1,3 liter) vilket var en fjärdedel av vad en ko gav. De krävde inte mycket foder på vintern. ”En näfwa Ängshö om dagen och några tallquistar samt litet Löf är för them nog”.

Ursprungligen ansågs skogen inte tillhöra någon och man fick släppa sina djur på skogsbete. Det markägaren ville skydda skulle hägnas in.
Under 1700-talet tillkom förordningar som förbjöd getter på skogsbete då de ansågs förstöra skogen. 1734 blev det förbjudet att avverka träd för getters räkning.
Under åren 1746-86 drabbades landet av boskapspesten och många ville skaffa getter igen. Riksdagen sa ja under förutsättning att man hade getherde.

Under 1800-talet minskade getterna p g a stängsel och betesförordningar i mellersta och södra Sverige. 1876 kom förbud mot skogsbete av get under hela året. Redan tidigare hade skogsbete på kronans mark förbjudits.

I princip hade man hållit getter på samma sätt från stenåldern fram till slutet på 1800-talet då fäbodarna försvann, mer mark blev uppodlad, skogens värde ökade, marken blev skiftad och skogsbetet upphörde.

Dagens jämtgetter härstammar direkt från den gamla lantrasen utan inkorsningar och kan anses oförädlade.  Annars har norska och svenska husdjur korsats i alla tider och är ibland samma ras fast med svenskt eller norskt namn.  

Föreningen Allmogegeten startades 1993. De arbetar med att bevara den sydsvenska Göingegeten från gränsen mellan Skåne och Småland. Detta område kallades under 1800-talet ibland Getapulien p g a av alla getter som fanns där.  Föreningen bevarar också Jämtgeten från Jämtland-Härjedalen  och Lappgeten från södra Lappland.

Dagens jämtgetter härstammar från två obesläktade besättningar med rötter i gammal svensk lantrasget. Den ena från Orviken i Jämtland som kom till Skånes djurpark 1951. Den andra från Engla Perssons gård i Aspås i Jämtland. Hon hade köpt sina djur från en gård i Rödöns socken, som haft getter sedan slutet av 1800-talet . År 1991 tog Skansen och Fredriksdals friluftmuseum över Engla-stammen.

År 2008 fanns ca 400 djur.