En del huggormar är grå, andra är svarta eller bruna. Det finns djur som har svårt att bli riktigt älskade av alla, huggormen är ett sådant djur.

Huggormen är ett av de få djur i Sverige som kan vara farliga. Ormar biter ibland människor och hundar. Men huggormen är viktig i naturen. Lär du känna huggormen, förstår du hur spännande ett ormliv är.

Huggormsliv
Ormar lever ett ganska slött liv och den ser fridfull ut, där den ligger och solar. Stilig, mätt och belåten med en sork i magen.
Huggormar ligger i dvala hela vintern under tjälen i hål i marken eller i stenskravel. Massor av ormar kan övervintra på samma ställe. På våren kommer de fram, värmer sig i solen, ömsar skinn och parar sig med varandra. Det finns platser där upp till hundra ormar kan samlas. Efter några veckor sprider de sig till sina jaktmarker, som kan ligga flera kilometer från vinterplatsen. En dräktig hona far inte så långt. Hos henne värms äggen och kläcks inne i kroppen. I augusti föder hon ett tiotal ungar. Huggormen föder alltså levande ungar, medan snoken lägger ägg i jorden.

Snygg som en huggorm
Huggormar är stiliga, med ett ganska stort, trekantigt huvud och tydligt smalare svans än kropp. Hanarna är oftast grå med ett svart zickzackband längs ryggen. Honorna är ofta bruna eller gulaktiga med mörkare zickzackband. Det finns också helt svarta huggormar. Då liknar de snokar. Men snoken har nästan alltid en gul fläck på vardera kinden. Ormar är växelvarma, deras kroppstemperatur följer lufttemperaturen. Med mörk kropp kan de lättare värmas av solen. Huggormar blir sällan över 85 centimeter långa, men rekordet i Sverige är lite över metern.

Ormögat
Se ormen i ögat! Är pupillen rund är det en snok. Är pupillen smal och lodrät är det en huggorm. Det är ett bra sätt, om du vill skilja en svart huggorm från en svart snok. Snoken har ju också oftast gula kindfläckar.

Ömsar skinn
Ormar byter skinn för att kunna växa. När huggormen krupit fram ur vinterdvalan, ömsar den skinn. Du kan hitta det torra, tomma skinnet på marken kring övervintringsplatsen.

Kluven tunga
En orm rör ständigt sin kluvna tunga för att hämta dofter från luft och vatten. I gomtaket sitter ormens luktsinne. Olika mängd lukt på de två spetsarna berättar om riktningen till mat eller faror.

Den giftiga ormen
Huggormen har två gifttänder i överkäken. I varje tand finns en kanal till en giftkörtel. Giftet har ormen för att bedöva eller döda sitt byte - grodor, ödlor, möss, sorkar, fågelungar eller andra små djur. Ormen har fint luktsinne och kryper in i sorkgångar ända tills den hittar sorken. Då hugger den, och sorken rusar iväg ett stycke innan den dör. Ormen luktar sig fram till sorken och äter upp den hel. I ormgiftet finns också enzymer, kemiska ämnen, som hjälper till att bryta ner sorken i ormens tarm.

Ormen kan också försvara sig genom att bita. Det gör den om vi av misstag skulle trampa på den eller stöta till den med handen. Men huggormen ringlar aldrig fram mot dig för att gå till anfall. Hellre ringlar den bort, eller ligger helt stilla för att inte synas. Det finns en myt att huggormsungar skulle vara giftigare än vuxna ormar. Så är det inte, små ormar är mindre giftiga än stora.

Läs mer om huggormen och miljön>>

Läs mer om huggormen och vi>>