Fåren är duktiga betesdjur och har under de senaste åren förknippats med sin förmåga som landskapsvårdare.

Våra inhemska fårraser härstammar troligen från stäppfåret som har sitt ursprung i bergstrakter och högländer i västra Asien. Tamfåren spreds sedan med de människor som blev bofasta och som började med odling och boskapsskötsel. I Sverige har tamfåren funnits i 5000 år.

Vid tiden för första världskriget fanns lantraser på Gotland, i Bohuslän, samt från Värmland upp genom det inre av Dalarna, Härjedalen och inre Jämtland till Lappland. Under första världskriget började många hålla får för att klara matförsörjningen. I Värmland hade de flesta gårdarna får kring 1920.

Dessa gamla lantraser klarade sig på sämre bete på sommaren och sämre foder på vintern. De hade små öron och kort svans. De var lätta och rörliga och kunde lätt springa bland stenar och klippig terräng i skogen.
På Öland kallades de kattfår vilket antagligen syftar på sättet att röra sig. I Värmland kallades de skogsfår och man sa att de nog var beblandade med getterna.

Fåren var små, under 20 kg, och varierade i färgerna vit, brun, grå och svart. Ullen var kort och grov, svansen hårig men aldrig ullig. Baggarna hade oftast horn medan tackorna oftast var kulliga.

År 1995 bildades Föreningen Svenska Allmogefåret för att bevara det som tidigare kallades skogsfår samt raserna Dala-pälsfår, Roslagsfår och  Klövsjöfåret.
Skogsfåren delas in i  Åsenfår, Gestrikefår, Helsingefår, Svärdsjöfår och Värmlandsfår. Dessa olika raser av Allmogefår har hållits mycket lokalt och skiljer sig i färg, exteriör och ullkvalitet.

Åsenfåret  hittades tillsammans med Dala-pälsfåret  på 1980 -talet av Nils Dahlbeck och Lars Englund när de letade efter svarta ryafår.
Räddningsaktionen startades 1990  och ursprunget till dagens Åsenfår kommer från tre gårdar i byn Åsen i Älvdalens socken i Dalarna. Fåren gick fram till 1990 tillsammans på fäbodbete som i äldre tider.

Till Skansen kom Åsenfåret år 2001. Det passade perfekt in i Skansens fäbodmiljö som också kommer från Älvdalen så det skulle kunna vara just den sortens får som betade på just den fäboden.

År 2009 fanns drygt 1000 djur och är en hotad lantras.    
Ullen är utmärkt till vadmalstyg, ett tyg som bönderna uppskattade eftersom det är både varmt och naturligt vattenavstötande. Samma får kan ha flera olika ulltyper som är lätta att spinna och tova.